Hat Livet

1.5 år med körkort…

Snart är det mer eller mindre 1.5 år sedan jag äntligen tog körkort. Jag tänkte först skriva ”lyckades” där, men då skulle det låta som att jag haft problem med det tidigare. Så var såklart inte fallet, utan det var mer att jag varken hade lust, ork, tid eller pengar att ta körkortet innan. Men nu är det gjort. Körkortet är mitt och jag har nu fått ihop 10 punkter med saker jag upptäckt under denna tid.

1. Man får köra bil (Ganska uppenbart)

2. Som prylintresserad kan man bli extremt fattig p.g.a. de extremt många tillbehör som finns till bilar

3. Man kan jaga tanter med rullatorer på stan på ett helt annat vis än innan man hade körkort

4. Att försova sig är nödvändigtvis inte lika hemskt som tidigare

5. Äger man dessutom en GPS så kan man komma vilse på helt nya sätt och få se ställen man aldrig trodde fanns

6. Man får lite mer spänning i vardagen. Man kan dö om man gör fel…

7. Cykeln blir överflödig, men ändå köper pryltoken i mig saker för 3500kr till den när sommaren börjar närma sig.

8. Man får en helt nya saker att irritera sig på; cyklister, fotgängare, djur, människor med reflexvästar, idioter med 9st effektljus fram, idioter med dimljusen på och rent generellt alla andra som råkar befinna sig i en bil i närheten av en själv.

9. Man får lite mer spänning i vardagen. Man kan dö om man gör rätt, men någon annan gör fel.

10. Det blir mycket lättare att få jobb som pizzabud, brevbärare, blombud eller andra menlösa yrken…

Livet

Åter sprungen till liv

Efter flera månader (c:a 15) av relativ orkeslöshet gentemot mina växter så har jag äntligen återupptäckt odlarglädjen. Jag gillar att få saker att leva, oavsett om det är exotiska växter som banan, ananas eller passionsfrukt, eller mer eller mindre vardagliga saker som diverse violer, gurka och tomat.

I en ljus del av vårt radhus så har nu 6 olika sorters chili och 2 olika violer (en viola tricolor ”Bowles Black” och en Viola Cornuta ”White Perfection”) fått sina frön sådda i minidrivhus. En bananplanta har fått göra dom sällskap och någonstans där i mängden finns också ett par litchi-kärnor som är nedstoppade i jorden i en egen mysig kruka.

Jag tycker processen, att man sätter ett frö i marken och fram kommer en växt, är otroligt fantastisk och extremt fascinerande. Jag får verkligen en känsla av hur små vi människor är, hur oförstående vi är och hur fantastiskt makalös naturen är när jag tänker på hur ett litet litet frö kan bli ett stort träd.
Samtidigt tänker teknikgalningen i mig att det skulle vara fantastiskt om vi människor kunde skapa egna växter, egna frön, från grunden. Tänk om man kunde få designa sin egen växttyp, dess härdighet och dess förökningssätt i ett datorprogram, trycka på en knapp och få en påse med frön, av sin alldeles egna växt? Sin egen art, sin egen gåva till evigheten.

Men så länge får jag nöja mig med att odla från naturens egna bibliotek, och korsa fram lite egna sorter av chili… Min skumma korsning där är nu framme i fjärde generationens planta… Tänk… Om ett tag, om den är stabil, så har jag skapat min egen sort.

Livet

Deine Lakaien

Ett band jag lyssnade på väldigt mycket 2000-2001. Inte nu längre dock. Så är det.
(Hela posten är en ursäkt för att testa ett youtube inbäddnings-plugin)

The video cannot be shown at the moment. Please try again later.

Livet

Värden i de små sakerna

En kollega till mig skrev idag något som jag kände att passade att skriva något om. Det han skrev var ”Kanske för att vi trots allt som människor har ett visst behov av riter och traditioner”, ämnet var julavslutningar i kyrkans vara eller icke vara.
Jag tänkte här försöka expandera ut lite hur jag ser på det hela.

En rit eller en traditions värde kan ju inte vara mer än vad åskådaren lägger i det. En rit eller tradition som jag behöver ha och sätter högt värde på kanske inte du som läsare av det här eller någon annan kommer lägga lika stor vikt på.
För mig känns det att de mest behövda, de mest värdefulla riterna, traditionerna och vanorna, är de som byggts upp organiskt i ens liv. Inte traditioner som några, för en själv, okända personer bestämde att vi skulle ha för hundratals, om inte tusentals år sedan. Nu när julen börjar närma sig känns detta mer aktuellt än under många andra tillfällen på året. Då butiker, företag och t.o.m. skolor berättar för oss hur Vi bör fira vår jul. Det kan vara allt från att ett företag bjuder sina anställda på julbord (en fin gest, visst, men egentligen betydligt mer än så), skolor som drar sina elever till kyrkan för julavslutning eller butiker som berättar att du skall köpa dina julklappar redan i oktober, att du ska köpa nytt julpynt och att för guds skull, du måste ju ha en Julskinka att äta när dagen kommer!

Jag kan egentligen säga att de, både personliga och väldigt opersonliga, traditioner jag lägger störst vikt på när julen börjar närma sig är väldigt få, men desto viktigare. Kyrkan är definitivt inte en av dom. Jag tänkte därför nedan beskriva vad Jag lägger vikt på, inte bara i December utan egentligen under hela året.

För mig kan en viktig rit eller tradition vara så enkel som att jag efter en lång dags arbete sätter mig ner i ett varmt bad, sluter ögonen och bara låter värmen omfamna min kropp. Detta gäller oavsett om det är vinter, sommar, vår eller höst ute. Mitt bad är viktigt för mig, det är viktigt för min själ och mitt välmående. De gånger jag bott i lägenheter utan tillgång till badkar har jag lidit något enormt över bristen av badkar.

Jag gillar också de återkommande spelen och lekarna min far sätter ihop under sensommaren, där alla vi i familjen träffas för en dag av lekar, tävlingar och sedermera en prisutdelning till den som, sprungit snabbast, svarat rätt på flest frågor och varit duktigast på att manövrera diverse fordon (mestadels en åkgräsklippare). Jag förlorar tävlingen, givetvis, men lika glad är jag för det.

Jag är inte mig själv om jag inte någon gång under sommaren en tidig sommarmorgon/sen sommarnatt suttit och kikat på soluppgången och tänkt på livets mysterier. Att någon gång under sommaren ta en cykeltur mitt i natten och bara njuta av den tystnad som infinner sig en vardagsnatt runt 3. Eller att under den begynnande hösten i slutet av september ta en lugn promenad och kolla på just ingenting.

Jag kan inte tänka mig en julafton utan familjemiddagen. Jag bryr mig inte längre speciellt mycket om julklappar, eventuell snö eller ens Kalle Anka på TV:n. Jag bryr mig inte om det är julpyntat, om vi har någon gran eller ens om vi har julskinka på bordet. Jag bryr mig mer om en middag med familjen, där vi kan dricka lite öl eller julmust, äta av maten och prata på. Nu förstår jag att vi så klart inte är ensamma om denna tradition. Men jag har aldrig motsagt mig traditioner som delas med flera.
Förut sa jag alltid att julmiddagen var rätt onödig, för man träffade ju familjen på spontana middagar ändå då och då. Men allt vad åren går och ens syskon flyttar hemifrån så blir dessa familjemiddagar färre och färre. Varvid jag så klart lägger större vikt på de få vi faktiskt har kvar.

Jag har svårt att tänka mig en vinter utan åtminstone en galen åktur på en släde, snowracer eller madrass ner för grustaget hemma hos mor och far. Där man farandes ner för nästintill vertikala sluttningar riskerar sitt liv för den  adrenalinkick man får när man förhoppningsvis tagit sig ner levandes. Detta är förstås en tradition jag med stigande ålder blivit allt mer rädd för att utföra. Men belöningen blir istället bara desto starkare.

En liten sak som det blivit sämre med på senare år är hur jag och mina yngre bröder förut brukade demontera diverse fyrverkeripjäser för att länsa dem på krut och annat gott för att bygga våra egna ”bomber”. Visst hände det att man, springandes över en åker med kaskader av smällande objekt ett par centimeter från ens huvud, bad för sitt liv att man skulle överleva. Men skrattade gjorde man efteråt, hårt och länge. För herrejävlar vad kul det var.

Jag kan inte heller tänka mig en kväll där jag inte får krypa ner bredvid Netten i sängen. Hålla henne intill mig och somna in, tryggt vetandes att hon finns där även i morgon när jag vaknar.

Nu kanske inte allt detta kan ses som traditioner eller riter. Men jag kan då säga att jag utan dessa saker i mitt liv inte skulle vara mycket till människa att umgås med.

Vad gör DIG lycklig?

Allmänt

På Fredag skapas det MAT

I detta nu skapar jag mat. Ja, just nu medan jag skriver skapas det mat av mig. Inte i detta tillfället speciellt aktivt, men det händer saker. Jag har sprungit omkring som en yr höna i köket i 1.5 timme nu. Förberett efterrätten, lagt grunden till huvudrätten. Påbörjat arbetet med såsen, huggigt potatis och rensat bort köttet från de värsta fettbitarna.
I detta nu så står min potatis i ugnen och väntar på att jag ska gå upp och smöra ner den lite mer.
Matsedeln ikväll ser ut som följande:

Huvudrätt:

Helstekt fläskfilé,
Ostgratinerad hasselbackspotatis,
Kantarellsås (av gul- och trattkantarell)

Serveras med sallad

Efterrätt:
Pannacotta m. Hallon/Jordgubbssås

Och ja, till er tvivlare, jag gör skiten själv (och nej, jag använder ingen såsmix eller liknande).

Allmänt

Abstinens

Jag vaknar på morgonen, huvudet bultar, kroppen skakar och hela min värld känns på något vis som om den går i slow motion.  Kraftlös och långsam drar jag mig ur sängen, huvudet bultar för varje steg jag tar, för varje andetag jag tar och blicken är svår att fästa vid något alls.

Jag tappar ner min kropp framför datorn, håller huvudet i händerna, känner ögonen flyga över skärmen för att försöka få något att fästa blicken på. Övertalar mig själv om att det kommer gå över, att allt kommer ordna sig. Att allt kommer bli som förut innan jag fastnade för detta satans fanskap.
Jag förstår inte såhär i efterhand varför jag ens började med skiten, och när jag för något år sedan tog ett uppehåll, varför jag då återvände till det igen. Huvudvärken gör sig påmind igen, jag råkade röra huvudet lite lätt åt sidan och det var tydligen inget hjärnan fann acceptabelt.
Tiden går och jag sitter halvdöd framför min dator, kollar på TV-serier där jag känner det otroligt problematiskt att ens följa handlingen. Jag ska försöka överleva ett tag till, försöka hålla ut ett tag till.
Några timmar senare har huvudvärken växt ännu mer, min kropp riktigt skriker åt mig att ge in för frestelsen. Jag gör det, jag följer min kropps order.
Jag går in i köket och gör mig en kopp kaffe. Lukten, smaken och koffeinet. Är det inte härligt så säg…
Livet

Hej! Jag heter Johan Bogg och jag…

Något som kanske inte är speciellt känt om mig, men som ändå är en klar del av mitt liv, är mitt näst största intresse här i livet. Men vi kanske ska ta och reda ut vilket mitt största intresse är först och främst. Många säger att det är datorer, något jag tar starkt avstånd ifrån. Datorer är kanske mitt primära intresse inom min största intressegrupp, om man kan uttrycka sig så. Datorer är bara en del av mitt största intresseområde. Jag gillar egentligen teknik, inte bara datorer… Det spelar egentligen inte någon roll vilken sorts teknik det är, jag skulle nog lika gärna kunna sylta in mig själv i mikrovågsugnar, varmluftsugnar, induktionshällar, keramikhällar och annan köksutrustning. Faktum är att jag just nu är stolt ägare av minst 5 olika sätt att tillverka kaffe på (Espressobryggare, mokkabryggare, vanlig kaffebryggare, pressokannor i 2 olika storlekar och en aeropress), 2 olika kaffekvarnar och i skrivande stund 4 olika sorters kaffe i mitt skafferi. Hursomhelst, det jag vill ha sagt är att jag faktiskt är ganska nöjd med att det bara är en teknisk pryl. Vare sig det är datoriserat eller inte.

Men, vidare till mitt näst största intresse i världen. Något som de senaste åren präglat min lägenhet något enormt, till min sambos förtret… Tyvärr har intresset i år sjunkit ganska rejält, det kan vara att jag haft lite mer att arbeta med eller att jag varit lite nere under vinterhalvåret men jag kände inte samma sug nu under vintern som tidigare.
Mitt näst största intresse är hursomhelst växter av alla de slag. Nu har min lilla arme av växter förstås dött av under vinterns köld, mest p.g.a. mitt tidigare nämnda plötsliga intressebortfall. Jag har dock fortfarande en ganska stor uppsättning växter i vår lilla lägenhet. Just nu huserar jag tillsammans med ett par benjaminfikusar, en vaniljorkidé, tre chiliplantor, en myntaplanta, en sockerannona, ett par olika Hoyor, en sansevieria cylindrica, en bajonettlilja, 4st brudorkidéer, en passionsfruktsplanta (som tyvärr tagit hård skada under vintern), en ananasplanta, ett olivträd och en aloe vera… Tro mig nu när jag säger att detta är en otroligt liten uppsättning växter jämfört med vad det var för bara ett år sedan. Under denna tragiska vinter har nämligen totalt 11st växter sagt hejdå och lämnat mig…

Så, var vill jag komma med detta? Nä, inget speciellt. Jag har precis fått dig att bränna en minut eller så av ditt liv. Tack för mig.

Livet

Zombieland

Jag vet att det var länge sedan jag sist skrev här. Jag har haft fullt upp, har arbetat om dagarna och varit död om kvällarna. Allt i mitt privata liv har tagit en paus och stannat upp. I min hjärna har världen utanför varit fryst i sitt tillstånd, orörligt, imobiliserat av min ovilja att ta tag i saker utanför jobbets inträngda sfär. I årets mörkare månader brukar jag trivas, fast i år gick jag i dvala. Tyvärr stannade inte världen utanför upp som jag upplevde det, utan den har fortsatt utan mig. Mina växter har förtvinat i sina krukor, ovilliga att leva vidare utan min konstanta vård och uppmärksamhet. De gröna skogar som täckt mina fönster har istället, sakta men säkert, bytts ut mot bruna fallna löv och döda träd. Bloggen har inte uppdaterats alls sedan sommarens sista dagar, legat i dvala liksom sin ägare. Men på samma sätt som det gröna skottet skjuter ur en av balkonglådorna så vaknar även jag till liv. Jag ser mig om och ser ljus. Det är ljust när jag kommer hem, det är ljust när jag åker till jobbet. Vilken skillnad mot för bara ett par månader sedan då mitt liv var i ett konstant mörker.

Nackdelen med att pendla är just den, på vinterhalvåret lever jag i mer mörker än andra. När jag kliver utanför dörren på morgonen, klockan knappt 06:30, så är solen fortfarande långa vägar bort. När jag börjar dra mig hemåt igen när jobbdagen är slut så visar solen inte heller sitt ansikte. Min värld är ett mörker, mitt liv är fast i ett konstant mörker och jag känner att det är natt. Min själ sover vidare fylld av melatonin och andra mörkeraktiverade signalsubstanser. Vinterdepressionen är ett faktum och min fritid är död.

Nu kommer då våren igen, stormande fram och solen visar återigen sitt ansikte, jag vaknar sakta upp ur min dvala och lusten att leva, att skriva och att ta sig framåt är här igen. Jag börjar så sakteliga bli hel, bli en del av världen utanför igen. Mina döda växter rensas bort från fönsterbrädorna, jag när de få jag har kvar till liv igen och grönskan tar sakta form i mitt liv igen. Mina fikusar tar sig sakta kraft att återuppbygga sin lövprakt och min passionsfrukt drar sakta men säkert nya skott till liv. Snart är prakten återfunnen och sommaren är säkerställd. Jag känner mig själv vakna och det jag ser är ljus…

Allmänt

Den senaste tidens frånvaro

I de senaste månaderna har det inte rymts mycket tid för mig att sätta mig ner och skriva ner något här på bloggen. Jag har varken haft tid, ork eller speciellt stor lust att skriva något här. Men ibland hoppar inspirationen in litegrann. Jag vill inte gärna skriva saker om vad jag gör på dagarna eller dumma inlägg om vad jag åt till middag, jag vill beröra.

Så, jag tänkte idag skriva ihop lite om mina tankar om bilägande.

Min sambo köpte en bil den 6 januari i år (2010) och jag var extremt negativ till hennes bilval. Hennes val föll nämligen på en Peugeot och jag har alltid, helt utan grund, varit extremt negativt inställd till franska bilar. Hursomhelst så följde denna lilla sak med oss hem och precis som med den vita, döva, katten vi införskaffade 2004 så växte den på mig de första veckorna. Efter c:a 3 veckor när den initiala tveksamheten släppt så hände något jag visste skulle hända förr eller senare. Tekniktoken i mig tog tag i mig och slängde in mig på eBay. Inte allt för långt bak i bakhuvudet hörde jag en liten skrikande röst som skrek om och om igen: ”Biltillbehör!!!”.

Ebay som alltid varit min jaktmark över tekniska småprylar öppnade nu upp en ny värld även inom bilägandet. Där fanns det ventilhattar i metall med peugeotlogotype på, det fanns nyckelkedjor bestående av siffrorna ”206”, där fanns kabeladaptrar, extraljusrelän och glödlampor. Kort sagt fanns allt man kan tänka sig på denna sida… Men dög detta för mig och min pryltokighet? Nejdå, jag har beställt nya högtalare från en annan sida, varit in i butiker och köpt luftfilter, oljefilter, motorolja, bromsvätska, ännu fler glödlampor, kablar, kabelskor, en liten verktygslåda och säkert fler saker jag har glömt…

Mitt i allt detta försöker min kära sambo Netten stoppa mig och frågar gång på gång varför jag beställer all skit. Jag, som en extrem pryltok tycker att det hela är uppenbart, så mitt stående svar blir: ”Du har gett mig världens största pryl att leka med, förbättra och trycka in teknik i”

Livet

Skrivandet, Julen och kristendomens kleptomani.

Det var längesedan jag bloggade nu, jag skulle vilja säga att det beror på mitt stressiga liv och den brist av tid som följer av detta. Jag skulle vilja säga att jag haft dåligt samvete för att jag inte plitat ner något på min sida på länge och jag skulle vilja säga att jag saknat det. Tyvärr så stämmer inget av dessa saker, jag bryr mig egentligen inte ett skit över att jag inte skrivit här på ett bra tag. Jag har förvisso ett relativt stressigt jobb och ingen ork att sätta mig ner och skriva saker på bloggen på fritiden, det är väl det enda av det ovanstående som faktiskt stämmer. Men den mest primära orsak till att jag inte skrivit på länge är att jag inte haft någon inspiration i kroppen. Jag är en extremt inspirationsdriven människa, jag kan inte bara sätta mig ner och skriva saker på beställning. Inte ens det kortaste, enklaste, inlägg man kan tänka sig blir något av värde om jag gör det ”på beställning”. Så jag håller mig ifrån, ibland för länge, att skriva.

Nu börjar juletiden närma sig igen, lika stressfyllda människor som alltid springer omkring och trängs på stan. Jag mår illa när jag ser det, jag blir irriterad på människors dumhet och jag skulle helst av allt vilja plocka upp folk på stan för att bara ge dom en käftsmäll och skrika ”MEN SKÄRP DIG FÖR FAN!”. Det är hemskt att se att vi människor fastnar i en sådan masshysteri runt denna tid varje år bara för att det för ~2015 år sedan föddes en människa som senare kom att bli känd som Jesus. ”2015?” skriker ni, ”2009 är det väl!”. Nej säger jag, enligt fina små teorier så föddes jesus ungefär år 7 före kristus, han föddes alltså före sig själv. Är inte det gudalikt så säg.
Fast i år är själva julfirandet faktiskt inte så hemskt som det har känts tidigare år, jag ser faktiskt fram emot julafton för en gångs skull. Jag ser fram emot familjemiddagen och jag ser fram emot en relativt trevlig tid med mycket stearinljus och glögg på kvällen.
Julfirandet har antagligen sina rötter i vintersolståndet, åtminstone i norra delar av världen. Som vanligt med kristendomen är den duktig på att implementera andra kulturers/religioners högtider i sig själv och få det att verka som deras egna högtider. Ta t.ex. allhelgona, som snoddes från kelterna av de kristna. På samma vis kan jag tänka mig att kristendomen assimilerade det hedniska vintersolståndsfirandet. I vissa länder har t.o.m. kristendomen snott midsommarfirandet, där de firar Johannes Döpares dag istället (S:t John). Visst får det en att verkligen tycka om kristendomen när man vet att dom är så snabba på att sno åt sig andras högtider och göra dom till sina egna?