Viktvärlden?

För er som är någorlunda insatta i mitt liv (eller läser ett par inlägg ner) så ser ni att jag under Mars – Juni förra året lyckades kapa nästan 20kg från min kropp. Den 13 Juni 2011 vägde jag då tillslut vägde dryga 71kg
. Många varnade mig då att jag skulle lägga på mig allt lika snabbt igen (lika snabbt upp som ner i stort sett)
Jag rörde mig ganska mycket under Maj-Augusti 2011 och landade någonstans runt 68kg till slut, men trappade i.o.m . nytt jobb ner ganska rejält under September och var i stort helt passiv Sept-Mars. Men vikten har legat och snurrat runt 71-72kg hela vintern för att sjunka allt eftersom att jag började röra mig och idag när jag ställer mig på vågen för att kontrollera ”1 år senare”-vikten så visar den på 68.5kg. Det får ses som ett ganska hyggligt resultat att hålla vikten +/- bara några kilon under hela vinterhalvåret.

Nu har jag beställt en ny cykel (en Giant TCX 2), en s.k. cyclocross, mest för att jag inte vill ha en renodlad landsvägsracer då jag gillar att cykla lite ”lantligt” efter grusvägar också, något som känns som det skulle vara både oskönt och direkt onyttigt för däcken på en sådan cykel…

En rörig sommar…

Sommaren är över och det innebär en del nyheter i mitt liv
. Den första uppenbara är att jag bytt jobb. Jag avslutade min period på John Bauergymnasiet i Gävle den 14:e Augusti och började istället jobba på CUL i Hudiksvall, där jag utbildar i Cisco och ska ansvara för att våra elever kommer ut på LIA (Lärande I Arbete). Ett kul jobb än så länge, även om det just nu mest gått ut på att jag läst in Cisco-kurserna jag ska utbilda i och försökt kommit in lite olika system. Något tag den närmsta tiden så behöver jag börja ta tag i LIA-arbetet också.

Sedan har jag rört mig i sommar, rätt mycket men inte något extremt. Mellan 20 juni och 15 augusti hade jag cyklat, sprungit eller gått totalt strax över 62 mil . När jag började på jobbet så fick jag lite dåligt med tid att röra mig så jag har taggat ner lite på det nuMen jag ska komma igång igen, det har jag lovat mig själv :)

Nu ska jag ta cykeln hem till mor och far och hälsa på, blir åtminstone 1 mil cykling totalt sett tur och retur då det är drygt 6km dit :)

 

Att säga adjö

Det är inte alltid lätt att hitta sätt att säga adjö på. Ibland är det bäst och naturligast att bara göra det snabbt och effektivt som ett klistrigt plåster
. Ibland är det bättre att gära det sakta och säkert, att vagga in den andra parten i beslutet. Att sakta men säkert övertala personen, utan dess vetskap, att detta nog ändå är rätt beslut
Ibland är det dock väldigt svårt att hitta på något vis att få det sagt. Så är det nu. Jag försöker, jag vrider och jag vänder. Jag våndas och jag får ångest bara jag tänker på det. Beslutet är det rätta, men hur jag ska berätta det för den andra parten vet jag ej . Jag får inte orden ur munnen, ur tangentbordet eller ur pennan. Jag hittar inget sätt att få ur mig orden som behöver sägas för att alla inblandade ska känna att det gjordes på ett schysst sätt. Jag sitter fastlåst i ett läge jag ej vill befinna mig i. Men sakta men säkert kommer en tid då jag måste berätta om mitt beslut.

Är den tiden kommen snart?

En uppdatering i viktvärden

1 Maj postade jag ett inlägg där jag berättade att jag droppat från 90.7kg till 78.5kg mellan 18 mars och 1 maj
.
De senaste veckorna har jag stannat upp i min viktminskning (med flit då jag nått min målvikt). När jag ställde mig på vågen på morgonen lördag 11/6 så vägde jag 70.9kg. Första gången vågen visade under 71kg och jag hade satt just 71 som målvikt

Det innebär ~22.4 i BMI och jag har alltså i stort sett nått optimalvikt enligt BMI . På fredag så går jag på semester och tänkte då börja träna, för att byta ut åtminstone någon procent fett mot muskler istället. Så för en friskare kropp – FRAMÅT!

Vikten som fanns, som finns och som blir kvar

Jag tänkte börja det här inlägget med en liten historielektion för er som inte känt mig så länge att detta redan är kända fakta. Om det nu är någon som läser detta och jag inte skriver för mig själv, vilket i och för sig inte spelar någon större roll då jag skriver för mig själv och inte för andra.

Men, iallafall. Under gymnasietiden så spenderade jag väldigt många timmar per år, för att inte säga per vecka, med att cykla, springa eller på annat vis röra mig. Dels för att det var ett utlopp för den överskottsenergi jag faktiskt satt på då, och dels för att det var ett av få tillfällen där jag kände lugn i min väldigt röriga hjärna och kunde tänka någorlunda klart. Under tvåan i gymnasiet så blev cyklingen en stor del av min fritid och jag spenderade lov, helger och annan fritid med att cykla till alla möjliga ställen. Min favoritrunda var Bollnäs-Växbo-Glössbo-Bollnäs. En sträcka på drygt 4 mil som jag avverkade allt från en gång i veckan till en gång per dag, beroende på tid på året.
Jag tog med mig min CD-walkman, stoppade in en skiva med Depeche Mode (allt som oftast) och cyklade iväg. Det var en härlig känsla när man lite senare rullade upp för uppförsbacken hemma och kände endorfinruset efter att riktigt ha tryckt ur sig allt man hade att ge den dagen.

Under denna period varierade min vikt mellan 55 och 65kg, villket förvisso är allt emellan för lågt och helt ok för en person som var 1.77 lång.

Under åren som kom slutade jag dock cykla och röra mig ö.h.t. Jag kom in i någon sorts passiverat läge och slutade upp med det. Under åren som gått har det bara blivit värre och värre och det har synts på vikten. 2005 bröt jag 75kg för första gången i mitt liv, vintern 08/09 gick jag förbi 85kg och på min 28-årsdag den 14 mars i år 2011 så visade vågen nästan 91kg.

Trenden var uppenbar, skulle jag inte göra något så skulle jag innan året var slut ha landat på 100kg och en bit över 31 i BMI. Fetma… Fan…

Som tur var pratade min kära sambo Netten samtidigt om att gå ner i vikt. Något jag kände att jag kunde hänga med på, då det faktiskt skulle underlätta för henne också. Så jag började gå till jobbet från tågstationen i gävle varje morgon, en sträcka om 3km. På kvällen tar jag samma promenad tillbaka. Jag slutade äta godis och onödigt socker/kolhydrater ö.h.t.
Jag har under den senaste månaden gått någonstans mellan 6 och 12km varje dag och cyklat några enstaka gånger. Fortfarande inte uppe i mina förra 4-milsturer, men dom kommer, det lovar jag. Jag smyger åt mig lite situps och armhävningar vissa kvällar i veckan. Men rent generellt är det bara sockret som rykt och att jag rör mig mer.

Resultatet? Mja, Jag är förvånad själv, men från att vågen i mitten av mars visat nästan 91kg (närmare 91 än 90.5 kan sägas) så landar nu vågen på 78.5kg när jag ställer mig på den.

Strax över 12kg har alltså försvunnit från min kropp, majoriteten är alldeles säkert onödig vätska, men det känns bra och jag är faktiskt för en gångs skull någorlunda nöjd med hur min kropp börjar se ut.

Jag lovade mig själv att så fort jag gick under 80kg så skulle jag återuppta cyklingen, men jag hade inte riktigt räknat med att det skulle hända innan sommaren.

Jag siktar på ett BMI runt 22.5, vilket är c:a 71kg,
7kg kvar. Ska vi satsa på att jag är där innan Augusti?

Nu vet jag att BMI inte är allt, då det inte tar hänsyn till att muskler väger mer än fett. Men det är en riktlinje lika god som någon.

För ett smalare liv och en hälsosammare kropp, framåt!

(Något får mig att tro att vi i familjen Bogg har rätt bra genetiska förutsättningar. Först droppar lillasyster 44kg eller så på ett år, och jag hakar på med 12kg på 1.5 månad ett drygt år senare)

1.5 år med körkort…

Snart är det mer eller mindre 1.5 år sedan jag äntligen tog körkort. Jag tänkte först skriva ”lyckades” där, men då skulle det låta som att jag haft problem med det tidigare. Så var såklart inte fallet, utan det var mer att jag varken hade lust, ork, tid eller pengar att ta körkortet innan. Men nu är det gjort. Körkortet är mitt och jag har nu fått ihop 10 punkter med saker jag upptäckt under denna tid.

1. Man får köra bil (Ganska uppenbart)

2. Som prylintresserad kan man bli extremt fattig p.g.a. de extremt många tillbehör som finns till bilar

3. Man kan jaga tanter med rullatorer på stan på ett helt annat vis än innan man hade körkort

4. Att försova sig är nödvändigtvis inte lika hemskt som tidigare

5. Äger man dessutom en GPS så kan man komma vilse på helt nya sätt och få se ställen man aldrig trodde fanns

6. Man får lite mer spänning i vardagen. Man kan dö om man gör fel…

7. Cykeln blir överflödig, men ändå köper pryltoken i mig saker för 3500kr till den när sommaren börjar närma sig.

8 . Man får en helt nya saker att irritera sig på; cyklister, fotgängare, djur, människor med reflexvästar, idioter med 9st effektljus fram, idioter med dimljusen på och rent generellt alla andra som råkar befinna sig i en bil i närheten av en själv.

9. Man får lite mer spänning i vardagen. Man kan dö om man gör rätt, men någon annan gör fel.

10. Det blir mycket lättare att få jobb som pizzabud, brevbärare, blombud eller andra menlösa yrken…

Åter sprungen till liv

Efter flera månader (c:a 15) av relativ orkeslöshet gentemot mina växter så har jag äntligen återupptäckt odlarglädjen
. Jag gillar att få saker att leva, oavsett om det är exotiska växter som banan, ananas eller passionsfrukt, eller mer eller mindre vardagliga saker som diverse violer, gurka och tomat.

I en ljus del av vårt radhus så har nu 6 olika sorters chili och 2 olika violer (en viola tricolor ”Bowles Black” och en Viola Cornuta ”White Perfection”) fått sina frön sådda i minidrivhus. En bananplanta har fått göra dom sällskap och någonstans där i mängden finns också ett par litchi-kärnor som är nedstoppade i jorden i en egen mysig kruka.

Jag tycker processen, att man sätter ett frö i marken och fram kommer en växt, är otroligt fantastisk och extremt fascinerande. Jag får verkligen en känsla av hur små vi människor är, hur oförstående vi är och hur fantastiskt makalös naturen är när jag tänker på hur ett litet litet frö kan bli ett stort träd.
Samtidigt tänker teknikgalningen i mig att det skulle vara fantastiskt om vi människor kunde skapa egna växter, egna frön, från grunden . Tänk om man kunde få designa sin egen växttyp, dess härdighet och dess förökningssätt i ett datorprogram, trycka på en knapp och få en påse med frön, av sin alldeles egna växt? Sin egen art, sin egen gåva till evigheten

Men så länge får jag nöja mig med att odla från naturens egna bibliotek, och korsa fram lite egna sorter av chili… Min skumma korsning där är nu framme i fjärde generationens planta… Tänk… Om ett tag, om den är stabil, så har jag skapat min egen sort.

Värden i de små sakerna

En kollega till mig skrev idag något som jag kände att passade att skriva något om
. Det han skrev var ”Kanske för att vi trots allt som människor har ett visst behov av riter och traditioner”, ämnet var julavslutningar i kyrkans vara eller icke vara.
Jag tänkte här försöka expandera ut lite hur jag ser på det hela.

En rit eller en traditions värde kan ju inte vara mer än vad åskådaren lägger i det. En rit eller tradition som jag behöver ha och sätter högt värde på kanske inte du som läsare av det här eller någon annan kommer lägga lika stor vikt på.
För mig känns det att de mest behövda, de mest värdefulla riterna, traditionerna och vanorna, är de som byggts upp organiskt i ens liv. Inte traditioner som några, för en själv, okända personer bestämde att vi skulle ha för hundratals, om inte tusentals år sedan. Nu när julen börjar närma sig känns detta mer aktuellt än under många andra tillfällen på året. Då butiker, företag och t.o.m
. skolor berättar för oss hur Vi bör fira vår jul. Det kan vara allt från att ett företag bjuder sina anställda på julbord (en fin gest, visst, men egentligen betydligt mer än så), skolor som drar sina elever till kyrkan för julavslutning eller butiker som berättar att du skall köpa dina julklappar redan i oktober, att du ska köpa nytt julpynt och att för guds skull, du måste ju ha en Julskinka att äta när dagen kommer!

Jag kan egentligen säga att de, både personliga och väldigt opersonliga, traditioner jag lägger störst vikt på när julen börjar närma sig är väldigt få, men desto viktigare. Kyrkan är definitivt inte en av dom. Jag tänkte därför nedan beskriva vad Jag lägger vikt på, inte bara i December utan egentligen under hela året.

För mig kan en viktig rit eller tradition vara så enkel som att jag efter en lång dags arbete sätter mig ner i ett varmt bad, sluter ögonen och bara låter värmen omfamna min kropp. Detta gäller oavsett om det är vinter, sommar, vår eller höst ute. Mitt bad är viktigt för mig, det är viktigt för min själ och mitt välmående. De gånger jag bott i lägenheter utan tillgång till badkar har jag lidit något enormt över bristen av badkar.

Jag gillar också de återkommande spelen och lekarna min far sätter ihop under sensommaren, där alla vi i familjen träffas för en dag av lekar, tävlingar och sedermera en prisutdelning till den som, sprungit snabbast, svarat rätt på flest frågor och varit duktigast på att manövrera diverse fordon (mestadels en åkgräsklippare). Jag förlorar tävlingen, givetvis, men lika glad är jag för det.

Jag är inte mig själv om jag inte någon gång under sommaren en tidig sommarmorgon/sen sommarnatt suttit och kikat på soluppgången och tänkt på livets mysterier. Att någon gång under sommaren ta en cykeltur mitt i natten och bara njuta av den tystnad som infinner sig en vardagsnatt runt 3. Eller att under den begynnande hösten i slutet av september ta en lugn promenad och kolla på just ingenting.

Jag kan inte tänka mig en julafton utan familjemiddagen. Jag bryr mig inte längre speciellt mycket om julklappar, eventuell snö eller ens Kalle Anka på TV:n. Jag bryr mig inte om det är julpyntat, om vi har någon gran eller ens om vi har julskinka på bordet. Jag bryr mig mer om en middag med familjen, där vi kan dricka lite öl eller julmust, äta av maten och prata på. Nu förstår jag att vi så klart inte är ensamma om denna tradition. Men jag har aldrig motsagt mig traditioner som delas med flera.
Förut sa jag alltid att julmiddagen var rätt onödig, för man träffade ju familjen på spontana middagar ändå då och då. Men allt vad åren går och ens syskon flyttar hemifrån så blir dessa familjemiddagar färre och färre. Varvid jag så klart lägger större vikt på de få vi faktiskt har kvar.

Jag har svårt att tänka mig en vinter utan åtminstone en galen åktur på en släde, snowracer eller madrass ner för grustaget hemma hos mor och far. Där man farandes ner för nästintill vertikala sluttningar riskerar sitt liv för den  adrenalinkick man får när man förhoppningsvis tagit sig ner levandes. Detta är förstås en tradition jag med stigande ålder blivit allt mer rädd för att utföra. Men belöningen blir istället bara desto starkare.

En liten sak som det blivit sämre med på senare år är hur jag och mina yngre bröder förut brukade demontera diverse fyrverkeripjäser för att länsa dem på krut och annat gott för att bygga våra egna ”bomber”. Visst hände det att man, springandes över en åker med kaskader av smällande objekt ett par centimeter från ens huvud, bad för sitt liv att man skulle överleva. Men skrattade gjorde man efteråt, hårt och länge. För herrejävlar vad kul det var.

Jag kan inte heller tänka mig en kväll där jag inte får krypa ner bredvid Netten i sängen. Hålla henne intill mig och somna in, tryggt vetandes att hon finns där även i morgon när jag vaknar.

Nu kanske inte allt detta kan ses som traditioner eller riter. Men jag kan då säga att jag utan dessa saker i mitt liv inte skulle vara mycket till människa att umgås med.

Vad gör DIG lycklig?

På Fredag skapas det MAT

I detta nu skapar jag mat

. Ja, just nu medan jag skriver skapas det mat av mig . Inte i detta tillfället speciellt aktivt, men det händer saker. Jag har sprungit omkring som en yr höna i köket i 1.5 timme nu. Förberett efterrätten, lagt grunden till huvudrätten. Påbörjat arbetet med såsen, huggigt potatis och rensat bort köttet från de värsta fettbitarna.
I detta nu så står min potatis i ugnen och väntar på att jag ska gå upp och smöra ner den lite mer.
Matsedeln ikväll ser ut som följande:

Huvudrätt:

Helstekt fläskfilé,
Ostgratinerad hasselbackspotatis,
Kantarellsås (av gul- och trattkantarell)

Serveras med sallad

Efterrätt:
Pannacotta m. Hallon/Jordgubbssås

Och ja, till er tvivlare, jag gör skiten själv (och nej, jag använder ingen såsmix eller liknande).