Monthly Archives: oktober 2008

Allmänt

En ny människa…

Jag har nu fått den där känslan igen, den som infinner sig varje höst.
Vissa människor blir deprimerade, vissa blir ledsna, trötta och allmänt less. Jag, jag blir upphöjd, förnyad och på något vis pånyttfödd i detta höstmörker. Här trivs jag och varje höst är det samma sak.

Jag tror det har att göra med att mörkret, det totala mörkret, bryts av av kortare stunder ljus, vilket medför att man på något vis uppskattar det ljus man har mer än under sommarhalvåret där man tar ljuset för givet, solen som något självklart och värmen som något uppenbart som följer ljuset.

Här i mörkret under hösten så är det ibland ljust, men den där riktiga värmen följer aldrig riktigt med som på sommaren.
Det finns dock inget härligare än att klä på sig kläder som passar vädret, sätta sig och kolla in i den lilla ljusglimt man får någonstans där runt 10-11 på morgonen. För att sedan sakta se solen ta sig ner igen under resterande del av dagen.

Nej, nu blev jag sådär smörig igen, måste sluta upp med det där :D

Idag var jag och hälsade på myrstacken igen, det var rätt trevligt bara såhär redan efter en vecka.
Jag tittade mig runt, diskuterade med en del personer och gav mig sedan iväg igen, helt nöjd med mitt beslut att lämna stället. Jag känner ingen saknad, jag är nöjd med mitt beslut att lämna det där stället och kan nog tyvärr aldrig tänka mig att återvända dit som anställd igen (tyvärr för företaget i fråga, inte tyvärr för mig).
Jag kan tänka tillbaka till de där ~1100 arbetsdagarna (~1640 vanliga dagar) och tänka "Det där gjorde jag ett tag, det var hemskt och jag har gått vidare".

Det är lite som ett irriterande sår som har försvunnit ur min själ, som läkt och försvunnit från min kropp. Min kropp som under åren sargats så till den milda grad att jag nu, ute i det fria, fortfarande känner mig fängslad psykiskt. Är det kanske såhär en fängslad varg känner sig när den efter 3-4 år i en bur släpps ut i det fria för att förvildas igen? Antagligen, med stor säkerhet, så är det så.

Det är dags för mig att bryta mig fri på riktigt, glömma bort denna traumatiska tid och fortsätta livet.
Jag får en tanke i att om de människor som jobbat där inte hade gjort det så skulle mina skador vara större.
Tack nu, du långa modellflicka, ni förvirrade supportagenter i den f.d. NS-gruppen och tack till mig själv och mitt minst sagt luddiga psyke som gjorde vistelsen överlevbar.

Jag avslutar med ett citat från en låt som satt sig på huvudet:

"A misfit to this space
no religion no real place
I grow weary of these walls
so tired of it all

Dull gray and endless days
here where evil has no face
It is hidden from my eyes
unseen or in disguise"

Allmänt

Före dess tid…

Sommaren 1998 såg jag något jag förstod skulle ändra världen,
detta var världens ballaste laptop, världens tokigaste idé och något som jag trånade efter i ett par år efteråt.
Inte gjordes det hela bättre av att företaget min far jobbade på lite senare faktiskt köpte in en sådan här maskin och använde.
I dessa dagar med Asus EEE PC, Acer Aspire One, Dell Inspiron Mini 9 och andra liknande "Netbooks" så känns verkligen dessa gamla maskiner totalt före sin tid. Jag pratar givetvis om Toshibas minidator Libretto som levde ett glatt liv mellan ungefär 1996 och 2002.

Mindre eller lika stor som dessa netbooks och 10 år före dem på marknaden, en helt underbar lösning för hur musen skulle implementeras, inbyggd digitalkamera och fjärrkontroll (på senare modeller).

Detta är helt enkelt bara ett litet tribute-inlägg till Libretto som är ett bevis på att Toshiba ibland kan se framtiden.


Allmänt

Första dagen

Första dagen idag och jäktigt var det, eller kanske snarare ovant.

Nya personer (massvis), ny lokal (en massa rum och salar), nytt kontor och nya inloggningsuppgifter.
För att inte tala om att jag måste gräva fram mina gamla Windows Server 2003-kunskaper ur bakhuvudet för att ha någon chans att kunna utbilda personer på detta

Allmänt

Tack och farväl, Anthill

Ni får ursäkta den enorma mängd text det blev…jag flög iväg lite, kanske i ett sista försök att undvika arbetet denna sista dag på bygget. Men, läs ni som orkar, helst på er rast då det är dumt att läsa detta massiva textstycke på arbetstid.
Så är det efter 4.5 år äntligen dags att säga det jag så länge haft ett behov av att få säga till er okända och kända medarbetare, till företaget och till mina arbetskamrater på Netgear-supporten.
Jag tänker säga adjö, farväl och lycka till i era respektive framtider och hoppas att våra vägar korsas någon gång igen i ett senare skede.

 

Jag ska nu styra näsan och mitt liv mot Gävle och John Bauer  gymnasiet där jag ska uppta en karriär (?) som gymnasielärare, så har ni ungar i  15-16årsåldern som funderar på att söka till IT-programmet på John Bauer i  Gävle så är det, till vis del, jag som kommer ansvara för att förstöra dem för all framtid. Jag antar att ni på något sätt då helt enkelt får motverka denna effekt på bästa vis, vilket detta vis är kan jag tyvärr inte säga. 

Detta nya jobb slängdes på något vis rakt i knät på mig utan att jag egentligen var beredd på det, och jag är inte en sådan människa som kan gå ifrån en chans livet gett mig utan att ta emot och följa  tråden som lagts ut. Kanske finns där en skatt i andra änden, kanske finns det total katastrof? Det får jag ta reda på, det _måste_ jag ta reda på.

Jag väljer helt enkelt att bryta mig ifrån den sedan länge invanda stigen som jag gått på alltför länge nu.
Jag blev någon gång för länge sedan tillsagd av en lärare att jag skrev på ett vis som var lämpat för krönikor och kåserier och att jag inte skrev lämpligt för rapporter, formella brev eller uppsatser.
Jag gillade väl aldrig riktigt denna lärare annars, men  just denna kommentar har jag tagit med mig i ryggsäcken de senaste åren. Som ett resultat av detta så kan jag nu inte hålla mig från att skriva ett lite längre tackbrev än vad som är kutym eller historiskt sett normalt på detta företag.
Jag har nu filat, slipat och polerat på detta tackbrev sedan ett par veckor tillbaka i bakdelen av mitt huvud och desto närmare vi har kommit till dagen jag väntat på så länge, desto läskigare har framtiden känts och brevet blivit svårare och svårare att hålla nere till några få korta rader. Jag har skjutit det framför mig, undvikit det och helst inte velat tänka på det alls, men nu är jag då så tvungen att få ner det. 

Det jag vill, med detta enorma brev, är egentligen bara att tacka det fåtal personer som gjort tiden på denna plats uthärdbar och  stundtals riktigt trevlig. De som på något vis förgyllt min vardag och gjort de dagar jag träffat på dom speciella. Det är egentligen bara de människor jag kom på direkt som listas här, är du inte med så betyder det inte nödvändigtvis att jag har något emot dig.

Vi kan börja med mannen med dom tusen historierna, de absolut starkaste groggarna och dom knäppaste idéerna. Mannen som supit omkull mig fler gånger än jag vågar erkänna, herr Anders Kavla.
Vidare vill jag såklart tacka mina direkta arbetskamrater, Mr Layer3-Switch Stefan Nyman, historiebräckaren Mikael Wallin, Tony, ”Are your laptop connected”-PeO och alla andra som kommit och gått under åren.
Jag måste också tacka människan som gett mig något att kolla på under mina turer till köket, vårt absolut största Carola-fan som jag tyvärr inte får träffa idag då hon inte är här. Företagets långa. ursnygga, modellflicka och mottagaren av ett par mindre välplanerade telefonsamtal från en onykter Johan Bogg: Ida Fredriksson.
Min bror och mor är såklart inkluderade redan i tankegången för detta mail och skulle kunna gå osagda, men det har ju alltid varit trevligt att ha lite familj på bygget.
Nej, det finns säkert fler jag skulle vilja tacka, avhälsa eller på något vis ge en liten hint om att de gjort min dag här lite ljusare, lite bättre och bidragit till att jag stått ut här i 4.5 år. Vissa lämnade företaget tidigare än jag (Helena Alnevall), vissa har glömts bort och vissa försöker jag desperat att svabba bort från mitt minne (Milton).
Nej, dags att runda av, jag svävar iväg för mycket som alltid. En otrevlig ovana jag har när jag skriver saker, jag brukar spreta iväg åt fler håll än vad som är vettigt och det slutar med något som närmast kan jämföras med en stor trasselboll av spaghetti.
Detta mail kommer också publiceras på min blogg, http://bogg.blogg.se/ , där ni också kommer kunna läsa om mina framtida eskapader, mitt nya jobb och min (eventuella) saknad av denna myrstack.
Tack för växterna, jag vet inte riktigt hur jag ska få plats i min lilla lägenhet med allt detta.
Jag tänkte från början gömma ett hemligt meddelande i texten på detta mail, men den idéen lämnar vi och jag säger det rakt ut (med en stor glimt i ögat): S**** you guys, I’m going home!
Ni når mig i framtiden på [email protected]
Allmänt

Sista dagen är nära

Imorgon är sista dagen i myrstacken.
Dags att springa vidare, jag har dragit tillräckligt med strån till stacken, så nu tar jag och sticker.
Nu ska jag dra strån till någon annan stack ett tag, det blir säkert skitbra.

Fika imorgon, chokladtårta och nån morotskaka med citronig glasyr.
Gnäll lagom, jag är inte bagare eller konditorist ;)

Sidenote: Jag tror jag hatar papper, jävla skabbig uppfinning.

"You all laugh at me because I’m different, I laugh at you because you’re all the same."

Livet

Nu ska vi ut på framtidsjakt.

Här sitter jag då igen, som så många höstar förr och känner att framtiden ligger för mig, att den finns där framme någonstans och bara väntar på att bli upptäckt. Den bara väntar, gömmer sig och smyger iväg lite längre bort för varje steg jag tar.
Framtiden är som ett litet skyggt djur som gärna håller sig borta, en liten bit ifrån, precis där i ögonvrån men borta samma sekund som man vänder sig om.

Som en duktig, nej, förträfflig jägare har jag nu fått korn på spåret det lämnar, det leder någonstans långt bort. Det leder bort, bort mot en mörk dunge av farliga träd, djupa gropar och smala stigar utan belysning. Där någonstans bortom denna dunge gömmer sig framtiden och där någonstans gömmer sig mitt framtida själv.

Jag har förhoppning att finna en ljus, öppen och allmänt förträfflig glänta där på andra sidan, som ett avvik från det trista – ökenlika – som jag färdats igenom de senaste dryga 1650 dagarna av min framtidsjakt.
Grovt räknat är det nu det antalet dagar som passerat sedan jag för första gången satt mig ned och sa orden som kommer så naturligt för mig numer, utförde arbetet jag dagligen utfört och började slita sönder min hjärna för att verka så trevlig och tålmodig som möjlig, dag ut och dag in.
Arbetet som så många människor först och främst associerar med tristess, repetition och hjärndöd aktivitet. Dessa dagar kommer snart äntligen till ände, jag får fly, jag får sticka vidare på äventyr.

Ni har säkert räknat ut vid detta laget att den mörka dungen är en omskrivelse av den första tiden på ett nytt jobb, den första osäkra tiden då inget är vana, inget är mitt och inget är vardag. Dagar då allt är nytt, obekvämt och då varje dag är helt ny utan märkbart repetitivt mönster. Jag hoppas att jag tar mig igenom dessa dagar oskadd, tar mig igenom skogen och ut på min fantiserade öppning på andra sidan.

Jag hoppas att min glänta, alltså mitt arbete, min nya vardag och mina nya vanor är bra sådanna som ger mig lycka i många år framöver. Som inte efter bara någon vecka känns gammalt och förlegat, trist och överspelat, repetitivt och hjärndött. Nej, jag hoppas på stimulans, äntligen denna stimulans jag varit utan. Utnyttja den hjärnkapacitet jag har, utnyttja den till något annat än att leda hjärndöda människor på rätt väg i sin egen personliga lilla skog. Där har de många gånger gått vilse och behövt lite hjälp, en liten puff åt rätt håll, eller i vissa fall en slägga i huvudet och bortforsling som en gammal grottman med sin kvinna. Dessa människor måste nu finna någon annan som kan leda dem rätt, som kan peka dem åt rätt håll och hålla ett hårt tag i släggan vid nödfall. Jag har avsagt mig ansvaret för dom, så nu får mina efterföljare, mina nuvarande kolleger, ta över ansvaret för de mina.

Jag ska skaffa bättre saker att göra. Med mig på mitt äventyr har jag min älskade sambo Netten, min starka (nåja) och stolta katt Vitis och en förhoppning om framtida lycka och i förlängningen en underbar glänta att kalla min egen.

Vad kan gå fel?