Att vara i en bubbla

Jag hittade ett utkast från 7 år sedan som jag känner att jag kan fortsätta på, så vi gör så.

Att skriva saker har alltid varit lätt för mig, att skriva långt, att skriva slarvigt, att bara snabbt få ner det jag tänker på. Allt detta har jag lätt för, det faller sig naturligt för mig detta ordbajseri. Något som däremot har varit lite jobbigare är att skriva något med mer substans, mer struktur och rent generellt ett mer värdefullt innehåll. 
Be mig skriva en vettig Powerpoint, rapport, eller något annat med ett specifikt mål så kommer det oundvikligen bli kaos. Det kommer brista i struktur, i sammanhang och inte minst så kommer det skina i någon typ av extremt mediokert skimmer. 

Ge mig dock fria händer, att fabulera och hitta på, att tömma min hjärna på text, på idéer och uppslag så kommer det att gå bra. På någon minut genererar jag en sida med ord som på något vis hänger ihop i det stora hela men ändå inte ger något intryck av att vara förutbestämt vart det skulle leda ifrån början. Så kanske jag lider samma problem där som i något annat.

Men, detta får det vara som det är med, nu skall här skrivas, och skriva något jag velat få på pränt i flera veckor eller månader, något jag tycker är viktigt att få ut mig till någon annan än mig själv. Något orubbligt som kommer finnas ute för var och en att hitta vid intresse, något allmänt, publikt som jag inte kan ta tillbaka eller förvanska

. För en gångs skull något ärligt, uppriktigt och känslosamt. Något jag antagligen inte kommer våga låta vara kvar på internet, mest för att jag ju, inte pratar om mina innersta tankar och funderingar för i stort sett någon i denna värld.

Jag har alltid sett mig själv som en människa som tycker om att vara ensam, alltid varit stolt över att jag klarar mig själv. Visst har jag haft sambo i större delen av mitt liv (faktiskt, Netten och jag har varit tillsammans så länge nu att jag existerat längre som en del i det paret än som en egen person), men jag har aldrig haft problem att vara själv, att vara en ö för att använda en vanlig allegori om ensamhet. Jag har alltid sett det som ett bekymmer att få över folk på besök, att prata med andra och i vissa fall t.o.m. att heja på andra när man träffat dom utepå.

Ge mig ett par öl eller stoppa in mig i ett klassrum så kommer dock en annan sida fram, en sprudlande, pratande person som man inte kan få tyst på. Som vill berätta om sig själv, om sitt liv, sina erfarenheter och sina tankar, som vill binda kontakter, vill få folk att tycka om en.

För just det har jag kommit fram till, i någon sorts själslig rannsakning av mig själv de senaste månaderna, att jag visst bryr mig om vad andra tycker om mig. Även om jag nu präntat in i mig själv att så inte alls är fallet, att jag kan skrocka högljutt när folk kallar en saker och tycka ”Ha, det där berör mig inte i ryggen” så börjar jag sakta komma fram till att det nog inte är riktigt sant. Det är viktigt för mig att folk uppskattar mig, tycker att jag är trevlig och rolig, att jag är en någorlunda intelligent man med intressanta åsikter. Problemet är väl att jag brister på rätt mycket av detta, jag har svårt att låta andra prata i något sorts försök att få mig själv att verka intressant så glömmer jag bort den andra parten, som kanske inte alls är intresserad av att höra vad jag vill berätta just då.

Jag tror att Måns, min son, har varit behjälplig i denna realisation, då han också har samma behov av att synas, att bli hörd och omtyckt, så han slänger sig in och avbryter diskussioner för att han ska få bli sedd.
Jag blir irriterad på honom när han gör så, men kan inget annat än att känna igenkännande i mig själv. Han är ju, som folk som känt mig sedan barnsben säger, otroligt lik mig både till sättet och utseendet.

Det jag vill säga med detta extremt långa inlägg är att jag tror att jag måste hitta en kompis, någon att prata med, någon att diskutera med långa stunder om allt från hur dumma folk är till hur stor världen är och hur liten och obetydlig en själv är. Jag kan med avundsjuka lyssna på Netten när hon diskuterar med sina kompisar i telefonen om kvällarna. Hon tror att jag är ”svartis” men det är ganska långt från sanningen.

Som alltid med mig drar texter iväg, blir långa, krångliga och alldeles för utmattande att läsa, så jag måste nog rulla av detta nu och fortsätta någon annan dag. Slutsatsen jag vill komma till iallafall är, helt enkelt, ett väldigt känt citat av en gammal predikant från 1600-talet:

”No man is an island, entire of it self ; every man is a piece of a continent, a part of the main”

Hmm, vad mycket text man kan bajsa ur sig på under 10 minuter…

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *