Efter flera månader (c:a 15) av relativ orkeslöshet gentemot mina växter så har jag äntligen återupptäckt odlarglädjen. Jag gillar att få saker att leva, oavsett om det är exotiska växter som banan, ananas eller passionsfrukt, eller mer eller mindre vardagliga saker som diverse violer, gurka och tomat.

I en ljus del av vårt radhus så har nu 6 olika sorters chili och 2 olika violer (en viola tricolor ”Bowles Black” och en Viola Cornuta ”White Perfection”) fått sina frön sådda i minidrivhus. En bananplanta har fått göra dom sällskap och någonstans där i mängden finns också ett par litchi-kärnor som är nedstoppade i jorden i en egen mysig kruka.

Jag tycker processen, att man sätter ett frö i marken och fram kommer en växt, är otroligt fantastisk och extremt fascinerande. Jag får verkligen en känsla av hur små vi människor är, hur oförstående vi är och hur fantastiskt makalös naturen är när jag tänker på hur ett litet litet frö kan bli ett stort träd.
Samtidigt tänker teknikgalningen i mig att det skulle vara fantastiskt om vi människor kunde skapa egna växter, egna frön, från grunden. Tänk om man kunde få designa sin egen växttyp, dess härdighet och dess förökningssätt i ett datorprogram, trycka på en knapp och få en påse med frön, av sin alldeles egna växt? Sin egen art, sin egen gåva till evigheten.

Men så länge får jag nöja mig med att odla från naturens egna bibliotek, och korsa fram lite egna sorter av chili… Min skumma korsning där är nu framme i fjärde generationens planta… Tänk… Om ett tag, om den är stabil, så har jag skapat min egen sort.