Att vara i en bubbla

Jag hittade ett utkast från 7 år sedan som jag känner att jag kan fortsätta på, så vi gör så.

Att skriva saker har alltid varit lätt för mig, att skriva långt, att skriva slarvigt, att bara snabbt få ner det jag tänker på. Allt detta har jag lätt för, det faller sig naturligt för mig detta ordbajseri. Något som däremot har varit lite jobbigare är att skriva något med mer substans, mer struktur och rent generellt ett mer värdefullt innehåll. 
Be mig skriva en vettig Powerpoint, rapport, eller något annat med ett specifikt mål så kommer det oundvikligen bli kaos. Det kommer brista i struktur, i sammanhang och inte minst så kommer det skina i någon typ av extremt mediokert skimmer. 

Ge mig dock fria händer, att fabulera och hitta på, att tömma min hjärna på text, på idéer och uppslag så kommer det att gå bra. På någon minut genererar jag en sida med ord som på något vis hänger ihop i det stora hela men ändå inte ger något intryck av att vara förutbestämt vart det skulle leda ifrån början. Så kanske jag lider samma problem där som i något annat.

Men, detta får det vara som det är med, nu skall här skrivas, och skriva något jag velat få på pränt i flera veckor eller månader, något jag tycker är viktigt att få ut mig till någon annan än mig själv. Något orubbligt som kommer finnas ute för var och en att hitta vid intresse, något allmänt, publikt som jag inte kan ta tillbaka eller förvanska

. För en gångs skull något ärligt, uppriktigt och känslosamt. Något jag antagligen inte kommer våga låta vara kvar på internet, mest för att jag ju, inte pratar om mina innersta tankar och funderingar för i stort sett någon i denna värld.

Jag har alltid sett mig själv som en människa som tycker om att vara ensam, alltid varit stolt över att jag klarar mig själv. Visst har jag haft sambo i större delen av mitt liv (faktiskt, Netten och jag har varit tillsammans så länge nu att jag existerat längre som en del i det paret än som en egen person), men jag har aldrig haft problem att vara själv, att vara en ö för att använda en vanlig allegori om ensamhet. Jag har alltid sett det som ett bekymmer att få över folk på besök, att prata med andra och i vissa fall t.o.m. att heja på andra när man träffat dom utepå.

Ge mig ett par öl eller stoppa in mig i ett klassrum så kommer dock en annan sida fram, en sprudlande, pratande person som man inte kan få tyst på. Som vill berätta om sig själv, om sitt liv, sina erfarenheter och sina tankar, som vill binda kontakter, vill få folk att tycka om en.

För just det har jag kommit fram till, i någon sorts själslig rannsakning av mig själv de senaste månaderna, att jag visst bryr mig om vad andra tycker om mig. Även om jag nu präntat in i mig själv att så inte alls är fallet, att jag kan skrocka högljutt när folk kallar en saker och tycka ”Ha, det där berör mig inte i ryggen” så börjar jag sakta komma fram till att det nog inte är riktigt sant. Det är viktigt för mig att folk uppskattar mig, tycker att jag är trevlig och rolig, att jag är en någorlunda intelligent man med intressanta åsikter. Problemet är väl att jag brister på rätt mycket av detta, jag har svårt att låta andra prata i något sorts försök att få mig själv att verka intressant så glömmer jag bort den andra parten, som kanske inte alls är intresserad av att höra vad jag vill berätta just då.

Jag tror att Måns, min son, har varit behjälplig i denna realisation, då han också har samma behov av att synas, att bli hörd och omtyckt, så han slänger sig in och avbryter diskussioner för att han ska få bli sedd.
Jag blir irriterad på honom när han gör så, men kan inget annat än att känna igenkännande i mig själv. Han är ju, som folk som känt mig sedan barnsben säger, otroligt lik mig både till sättet och utseendet.

Det jag vill säga med detta extremt långa inlägg är att jag tror att jag måste hitta en kompis, någon att prata med, någon att diskutera med långa stunder om allt från hur dumma folk är till hur stor världen är och hur liten och obetydlig en själv är. Jag kan med avundsjuka lyssna på Netten när hon diskuterar med sina kompisar i telefonen om kvällarna. Hon tror att jag är ”svartis” men det är ganska långt från sanningen.

Som alltid med mig drar texter iväg, blir långa, krångliga och alldeles för utmattande att läsa, så jag måste nog rulla av detta nu och fortsätta någon annan dag. Slutsatsen jag vill komma till iallafall är, helt enkelt, ett väldigt känt citat av en gammal predikant från 1600-talet:

”No man is an island, entire of it self ; every man is a piece of a continent, a part of the main”

Hmm, vad mycket text man kan bajsa ur sig på under 10 minuter…

 

Ännu ett år till ända

Under året har jag sakta, men säkert, kommit fram till en insikt. En insikt jag aldrig någonsin trodde att jag skulle kunna komma till insikt med och en insikt som skrämmer mig in i benmärgen då jag inte vet vad jag ska göra åt det.

Jag har konstaterat, efter mycket själsvånda, att jag inte längre kan säga att jag älskar IT eller ens för den delen datorer. Jag kan inte ens med ett riktigt ansikte ens säga att jag ö.h.t. får någon sorts njutning av att lära mig nya saker inom IT.

Vad är jag, om inte datornörd, vad är jag om inte IT-intresserad och den som alltid har och alltid haft ett brinnande intresse för allt vad datorer, it och teknik innebär.

Jag lär ut IT dagarna i ända och har gjort så i många år nu, någonstans under den perioden så dog mitt intresse. Det är inte förvisso inte första gången jag känner så här, med jämna mellanrum kommer känslan att IT absolut inte är något jag är intresserad av.
Tyvärr passerar känslan oftast men kommer alltid tillbaka starkare än någonsin ett eller några år senare. Och nu har den kommit fram med full makt. Vad finns det inom IT som är intressant idag? Inget enligt mig, inget alls.

Att stå och engagera, involvera och utbilda inom IT när man själv bara har ett vagt intresse av att kanske kika på några hemsidor och läsa lite nyheter om dagarna känns inte helt kompatibelt. Jag började känna denna känsla när jag för en dryg månad sedan skulle läsa en kurs inom Windows Server 2016 och insåg att jag egentligen hade noll intresse av att lära mig ”skiten”.

Så, insikten att IT inte längre är mitt kall, att det inte längre är mitt största intresse, leder mig också till nästa insikt: Jag är nu helt och hållet riktningslös Jag har inget sekundärt intresse att falla tillbaka på egentligen.
Jag har också ett jobb, där jag jobbar inom något som jag egentligen har ett väldigt vagt intresse av just nu.

Jag är intresserad av odling, jag har ett växthus och jag har lite annat, men detta kan ju knappast hjälpa mig med någon rimlig karriärmöjlighet.
Jag är inte helt dålig på att bygga saker och byggde ihop min egen bastustuga i sommar. Är detta något jag vill utveckla till en karrär? Nej, absolut inte.

Så, med dessa tankar och fler går jag mot det nya året, 2020, som på så många vis kommer, garanterat, bli året då Johans liv förändras på fler än ett vis, och i slutet av året får vi se vad vi har kvar, vad jag är och vad jag gör av mig och mitt liv…

Saker att förändra

Det är väl ingen som läser denna sida ändå, så då kan man väl ventilera lite saker som måste förändras 2020.

1. Sluta hjälpa folk som bara kontaktar en när dom vill ha något, men när man själv behöver något eller vill umgås så existerar dom inte i världen.

2. Fixa arbetssituationen, jag sitter nu på ett jobb som jag ”varit klar med” sen typ 2014.

3. Bli en rent allmänt gladare människa och få bort lite mörkare tankar ur huvudet

4. …

Iallafall, det finns saker att förändra, förbättra och förvissa sig om under 2020. En sån enkel sak som #1, att skita i folk som egentligen bara kontaktar en när dom vill ha något, en sån sak skulle vara enkel om inte vissa av dessa människor faktiskt var människor man på ett eller annat sätt brydde sig om…

Ett behov som behöver fyllas.

Jag är väl den första att erkänna att denna blogg – hemsida, relik, vad nu man vill kalla det – är allt annat än levande, och så får det väl vara.
Det har hänt en del de senaste åren i mitt liv, vilket gjort att jag haft fullt  upp och kanske inte uppdaterat denna sida så som jag borde ha gjort.
Jag skriver väl mest för min egen skull, ingen annan läser eller tittar väl ens på denna sida om jag inte tvingar in någon hit.
Men iallafall, vad har hänt? En liten kronologisk ordning, så är vi där vi är idag.

I mars 2013 föddes min första son Måns, en fantastisk liten skapelse som välte upp och ner på vårt liv och alla icke-föräldrar som (inte) läser detta kan omöjligt veta vilken häftig känsla det är att bli förälder.
Under året så var det fullt upp med att vara nybliven förälder och att förstå att den här lilla personen faktiskt ska vara med en förhoppningsvis resten av ens liv.
Under tidiga sommaren 2014 fick vi så veta att vi väntade nummer två som skulle komma till oss i december, vilket hon, Ellen, också gjorde någon dag före jul.
Och att ha två barn, det är inte dubbelt så jobbigt som att ha ett barn, det kan jag på en gång säga. Det är snarare kanske 2.5-3 gånger så jobbigt.

Sen rullade livet på, bloggen blev glömd, jobbet och pendlingen till Hudiksvall (9 mil enkel resa) innebar kort sagt att tid, ork eller ens lust att skriva något inte längre fanns.
2017 köpte vi ett nytt hus, sålde det gamla och flyttade en bit ut på landet till en trevlig liten by där vi bor i ett lagom stort grått hus. Tyvärr så fanns det, i våra ögon lite saker att göra.
Så sedan dess har vi gjort om alla rum på övervåningen, fixat om hallen, byggt ett kontor i garaget, byggt om tvättstugan på nedervåningen, köpt badtunna, byggt bastu, växthus och lekstuga….
Kort sagt, det hände en del.

Så nu sitter vi här, i december 2019. Jag har inte tagit mer än ett certifikat sedan det senaste (VCP5) och det är/var CCNA: Service Provider, så även på ”pluggdelen” av livet har jag lagt av mig.

Anledningen till att jag skriver detta, att jag skriver något ö.h.t är att jag har saker som måste få komma ut på ett eller annat sätt, känslor, tankar, funderingar och annat som bubblar och vill ut.
Jag vill inte skriva på facebook, instagram eller twitter. Jag vill inte ha åskådare, jag vill inte veta vilka som läser eller inte läser. Jag vill ha min egen lilla hörna på internet, om än publik.

Så, nu när 2019 också snart är till ända, så låter jag härmed min Blogg, websida, relik, eller vad man nu ska kalla den, återigen vara upplivad.
Det firar vi med absolut ingenting förutom detta inlägg och kanske en ny tagline högst upp…

Detta inlägg tog 8 minuter och skriva och jag har inte redigerat någonting, och det kommer fortsätta vara så här, som alltid. Tankar, rakt upp och ner, oförändrat, oredigerat… Min alldeles egna braindump.