Jag kryper fram, jag drar mig själv längst marken i en allt segare fart. Framåt, framåt, bara lite mer framåt. Men tyvärr kommer jag aldrig fram till målet jag har satt upp, tyvärr ser jag aldrig den där eftersökta mållinjen vid horisonten. Jag pressar mig framåt, jag sliter, kämpar och gråter av utmattning.
Jag började springande, löpande, skrikande som en kåt katt en vacker vårdag.

Nej, nu tar vi det här igen, vi försöker få någon rätsida på det hela, men tyvärr verkar den räta sidan bli avig även idag. 

Det är fredag, sista dagen i veckan och det märks i hela ens ting, det är segt, närmast stillastående som dagen passerar framför ens ögon. Kolleger, klockor och allt runt omkring rör sig med en förundransvärd seghet. Att något kan vara så pass statiskt fast det faktiskt rör sig?

2 timmar, en evighet, en onsdag har passerat, en fredag är som fyra onsdagar, segt, smörigt och förjävligt.
Jag pratar givetvis där om relativa hastigheter, en onsdag är snabb, en fredag inte lika mycket.
Desto längre veckan går, desto segare blir det av någon för mig oförklarlig, men antagligen helt menlös, anledning.
Man kan se det hela som en gunga som man sakta snurrar upp runt sig själv, runt, runt och runt igen i en tät spiral. På måndag snurrar man, på tisdag snurrar man, sakta sakta, men med allt mindre varv, lite snabbare, lite snabbare.
När man då på onsdagen till slut släpper den så accelererar den upp, snurrar upp sig själv i en enorm fart tills all kraft tar slut och det går saktare och saktare. Det är torsdag, gungan snurrar med allt lägre hastighet, saktare, saktare. Det blir fredag och gungan har stannat, den står still, fysiken har sagt sitt… tiden har stannat…