Category Archives: Livet

Hat Livet

1.5 år med körkort…

Snart är det mer eller mindre 1.5 år sedan jag äntligen tog körkort. Jag tänkte först skriva ”lyckades” där, men då skulle det låta som att jag haft problem med det tidigare. Så var såklart inte fallet, utan det var mer att jag varken hade lust, ork, tid eller pengar att ta körkortet innan. Men nu är det gjort. Körkortet är mitt och jag har nu fått ihop 10 punkter med saker jag upptäckt under denna tid.

1. Man får köra bil (Ganska uppenbart)

2. Som prylintresserad kan man bli extremt fattig p.g.a. de extremt många tillbehör som finns till bilar

3. Man kan jaga tanter med rullatorer på stan på ett helt annat vis än innan man hade körkort

4. Att försova sig är nödvändigtvis inte lika hemskt som tidigare

5. Äger man dessutom en GPS så kan man komma vilse på helt nya sätt och få se ställen man aldrig trodde fanns

6. Man får lite mer spänning i vardagen. Man kan dö om man gör fel…

7. Cykeln blir överflödig, men ändå köper pryltoken i mig saker för 3500kr till den när sommaren börjar närma sig.

8. Man får en helt nya saker att irritera sig på; cyklister, fotgängare, djur, människor med reflexvästar, idioter med 9st effektljus fram, idioter med dimljusen på och rent generellt alla andra som råkar befinna sig i en bil i närheten av en själv.

9. Man får lite mer spänning i vardagen. Man kan dö om man gör rätt, men någon annan gör fel.

10. Det blir mycket lättare att få jobb som pizzabud, brevbärare, blombud eller andra menlösa yrken…

Livet

Åter sprungen till liv

Efter flera månader (c:a 15) av relativ orkeslöshet gentemot mina växter så har jag äntligen återupptäckt odlarglädjen. Jag gillar att få saker att leva, oavsett om det är exotiska växter som banan, ananas eller passionsfrukt, eller mer eller mindre vardagliga saker som diverse violer, gurka och tomat.

I en ljus del av vårt radhus så har nu 6 olika sorters chili och 2 olika violer (en viola tricolor ”Bowles Black” och en Viola Cornuta ”White Perfection”) fått sina frön sådda i minidrivhus. En bananplanta har fått göra dom sällskap och någonstans där i mängden finns också ett par litchi-kärnor som är nedstoppade i jorden i en egen mysig kruka.

Jag tycker processen, att man sätter ett frö i marken och fram kommer en växt, är otroligt fantastisk och extremt fascinerande. Jag får verkligen en känsla av hur små vi människor är, hur oförstående vi är och hur fantastiskt makalös naturen är när jag tänker på hur ett litet litet frö kan bli ett stort träd.
Samtidigt tänker teknikgalningen i mig att det skulle vara fantastiskt om vi människor kunde skapa egna växter, egna frön, från grunden. Tänk om man kunde få designa sin egen växttyp, dess härdighet och dess förökningssätt i ett datorprogram, trycka på en knapp och få en påse med frön, av sin alldeles egna växt? Sin egen art, sin egen gåva till evigheten.

Men så länge får jag nöja mig med att odla från naturens egna bibliotek, och korsa fram lite egna sorter av chili… Min skumma korsning där är nu framme i fjärde generationens planta… Tänk… Om ett tag, om den är stabil, så har jag skapat min egen sort.

Livet

Deine Lakaien

Ett band jag lyssnade på väldigt mycket 2000-2001. Inte nu längre dock. Så är det.
(Hela posten är en ursäkt för att testa ett youtube inbäddnings-plugin)

Livet

Värden i de små sakerna

En kollega till mig skrev idag något som jag kände att passade att skriva något om. Det han skrev var ”Kanske för att vi trots allt som människor har ett visst behov av riter och traditioner”, ämnet var julavslutningar i kyrkans vara eller icke vara.
Jag tänkte här försöka expandera ut lite hur jag ser på det hela.

En rit eller en traditions värde kan ju inte vara mer än vad åskådaren lägger i det. En rit eller tradition som jag behöver ha och sätter högt värde på kanske inte du som läsare av det här eller någon annan kommer lägga lika stor vikt på.
För mig känns det att de mest behövda, de mest värdefulla riterna, traditionerna och vanorna, är de som byggts upp organiskt i ens liv. Inte traditioner som några, för en själv, okända personer bestämde att vi skulle ha för hundratals, om inte tusentals år sedan. Nu när julen börjar närma sig känns detta mer aktuellt än under många andra tillfällen på året. Då butiker, företag och t.o.m. skolor berättar för oss hur Vi bör fira vår jul. Det kan vara allt från att ett företag bjuder sina anställda på julbord (en fin gest, visst, men egentligen betydligt mer än så), skolor som drar sina elever till kyrkan för julavslutning eller butiker som berättar att du skall köpa dina julklappar redan i oktober, att du ska köpa nytt julpynt och att för guds skull, du måste ju ha en Julskinka att äta när dagen kommer!

Jag kan egentligen säga att de, både personliga och väldigt opersonliga, traditioner jag lägger störst vikt på när julen börjar närma sig är väldigt få, men desto viktigare. Kyrkan är definitivt inte en av dom. Jag tänkte därför nedan beskriva vad Jag lägger vikt på, inte bara i December utan egentligen under hela året.

För mig kan en viktig rit eller tradition vara så enkel som att jag efter en lång dags arbete sätter mig ner i ett varmt bad, sluter ögonen och bara låter värmen omfamna min kropp. Detta gäller oavsett om det är vinter, sommar, vår eller höst ute. Mitt bad är viktigt för mig, det är viktigt för min själ och mitt välmående. De gånger jag bott i lägenheter utan tillgång till badkar har jag lidit något enormt över bristen av badkar.

Jag gillar också de återkommande spelen och lekarna min far sätter ihop under sensommaren, där alla vi i familjen träffas för en dag av lekar, tävlingar och sedermera en prisutdelning till den som, sprungit snabbast, svarat rätt på flest frågor och varit duktigast på att manövrera diverse fordon (mestadels en åkgräsklippare). Jag förlorar tävlingen, givetvis, men lika glad är jag för det.

Jag är inte mig själv om jag inte någon gång under sommaren en tidig sommarmorgon/sen sommarnatt suttit och kikat på soluppgången och tänkt på livets mysterier. Att någon gång under sommaren ta en cykeltur mitt i natten och bara njuta av den tystnad som infinner sig en vardagsnatt runt 3. Eller att under den begynnande hösten i slutet av september ta en lugn promenad och kolla på just ingenting.

Jag kan inte tänka mig en julafton utan familjemiddagen. Jag bryr mig inte längre speciellt mycket om julklappar, eventuell snö eller ens Kalle Anka på TV:n. Jag bryr mig inte om det är julpyntat, om vi har någon gran eller ens om vi har julskinka på bordet. Jag bryr mig mer om en middag med familjen, där vi kan dricka lite öl eller julmust, äta av maten och prata på. Nu förstår jag att vi så klart inte är ensamma om denna tradition. Men jag har aldrig motsagt mig traditioner som delas med flera.
Förut sa jag alltid att julmiddagen var rätt onödig, för man träffade ju familjen på spontana middagar ändå då och då. Men allt vad åren går och ens syskon flyttar hemifrån så blir dessa familjemiddagar färre och färre. Varvid jag så klart lägger större vikt på de få vi faktiskt har kvar.

Jag har svårt att tänka mig en vinter utan åtminstone en galen åktur på en släde, snowracer eller madrass ner för grustaget hemma hos mor och far. Där man farandes ner för nästintill vertikala sluttningar riskerar sitt liv för den  adrenalinkick man får när man förhoppningsvis tagit sig ner levandes. Detta är förstås en tradition jag med stigande ålder blivit allt mer rädd för att utföra. Men belöningen blir istället bara desto starkare.

En liten sak som det blivit sämre med på senare år är hur jag och mina yngre bröder förut brukade demontera diverse fyrverkeripjäser för att länsa dem på krut och annat gott för att bygga våra egna ”bomber”. Visst hände det att man, springandes över en åker med kaskader av smällande objekt ett par centimeter från ens huvud, bad för sitt liv att man skulle överleva. Men skrattade gjorde man efteråt, hårt och länge. För herrejävlar vad kul det var.

Jag kan inte heller tänka mig en kväll där jag inte får krypa ner bredvid Netten i sängen. Hålla henne intill mig och somna in, tryggt vetandes att hon finns där även i morgon när jag vaknar.

Nu kanske inte allt detta kan ses som traditioner eller riter. Men jag kan då säga att jag utan dessa saker i mitt liv inte skulle vara mycket till människa att umgås med.

Vad gör DIG lycklig?

Livet

Hej! Jag heter Johan Bogg och jag…

Något som kanske inte är speciellt känt om mig, men som ändå är en klar del av mitt liv, är mitt näst största intresse här i livet. Men vi kanske ska ta och reda ut vilket mitt största intresse är först och främst. Många säger att det är datorer, något jag tar starkt avstånd ifrån. Datorer är kanske mitt primära intresse inom min största intressegrupp, om man kan uttrycka sig så. Datorer är bara en del av mitt största intresseområde. Jag gillar egentligen teknik, inte bara datorer… Det spelar egentligen inte någon roll vilken sorts teknik det är, jag skulle nog lika gärna kunna sylta in mig själv i mikrovågsugnar, varmluftsugnar, induktionshällar, keramikhällar och annan köksutrustning. Faktum är att jag just nu är stolt ägare av minst 5 olika sätt att tillverka kaffe på (Espressobryggare, mokkabryggare, vanlig kaffebryggare, pressokannor i 2 olika storlekar och en aeropress), 2 olika kaffekvarnar och i skrivande stund 4 olika sorters kaffe i mitt skafferi. Hursomhelst, det jag vill ha sagt är att jag faktiskt är ganska nöjd med att det bara är en teknisk pryl. Vare sig det är datoriserat eller inte.

Men, vidare till mitt näst största intresse i världen. Något som de senaste åren präglat min lägenhet något enormt, till min sambos förtret… Tyvärr har intresset i år sjunkit ganska rejält, det kan vara att jag haft lite mer att arbeta med eller att jag varit lite nere under vinterhalvåret men jag kände inte samma sug nu under vintern som tidigare.
Mitt näst största intresse är hursomhelst växter av alla de slag. Nu har min lilla arme av växter förstås dött av under vinterns köld, mest p.g.a. mitt tidigare nämnda plötsliga intressebortfall. Jag har dock fortfarande en ganska stor uppsättning växter i vår lilla lägenhet. Just nu huserar jag tillsammans med ett par benjaminfikusar, en vaniljorkidé, tre chiliplantor, en myntaplanta, en sockerannona, ett par olika Hoyor, en sansevieria cylindrica, en bajonettlilja, 4st brudorkidéer, en passionsfruktsplanta (som tyvärr tagit hård skada under vintern), en ananasplanta, ett olivträd och en aloe vera… Tro mig nu när jag säger att detta är en otroligt liten uppsättning växter jämfört med vad det var för bara ett år sedan. Under denna tragiska vinter har nämligen totalt 11st växter sagt hejdå och lämnat mig…

Så, var vill jag komma med detta? Nä, inget speciellt. Jag har precis fått dig att bränna en minut eller så av ditt liv. Tack för mig.

Livet

Zombieland

Jag vet att det var länge sedan jag sist skrev här. Jag har haft fullt upp, har arbetat om dagarna och varit död om kvällarna. Allt i mitt privata liv har tagit en paus och stannat upp. I min hjärna har världen utanför varit fryst i sitt tillstånd, orörligt, imobiliserat av min ovilja att ta tag i saker utanför jobbets inträngda sfär. I årets mörkare månader brukar jag trivas, fast i år gick jag i dvala. Tyvärr stannade inte världen utanför upp som jag upplevde det, utan den har fortsatt utan mig. Mina växter har förtvinat i sina krukor, ovilliga att leva vidare utan min konstanta vård och uppmärksamhet. De gröna skogar som täckt mina fönster har istället, sakta men säkert, bytts ut mot bruna fallna löv och döda träd. Bloggen har inte uppdaterats alls sedan sommarens sista dagar, legat i dvala liksom sin ägare. Men på samma sätt som det gröna skottet skjuter ur en av balkonglådorna så vaknar även jag till liv. Jag ser mig om och ser ljus. Det är ljust när jag kommer hem, det är ljust när jag åker till jobbet. Vilken skillnad mot för bara ett par månader sedan då mitt liv var i ett konstant mörker.

Nackdelen med att pendla är just den, på vinterhalvåret lever jag i mer mörker än andra. När jag kliver utanför dörren på morgonen, klockan knappt 06:30, så är solen fortfarande långa vägar bort. När jag börjar dra mig hemåt igen när jobbdagen är slut så visar solen inte heller sitt ansikte. Min värld är ett mörker, mitt liv är fast i ett konstant mörker och jag känner att det är natt. Min själ sover vidare fylld av melatonin och andra mörkeraktiverade signalsubstanser. Vinterdepressionen är ett faktum och min fritid är död.

Nu kommer då våren igen, stormande fram och solen visar återigen sitt ansikte, jag vaknar sakta upp ur min dvala och lusten att leva, att skriva och att ta sig framåt är här igen. Jag börjar så sakteliga bli hel, bli en del av världen utanför igen. Mina döda växter rensas bort från fönsterbrädorna, jag när de få jag har kvar till liv igen och grönskan tar sakta form i mitt liv igen. Mina fikusar tar sig sakta kraft att återuppbygga sin lövprakt och min passionsfrukt drar sakta men säkert nya skott till liv. Snart är prakten återfunnen och sommaren är säkerställd. Jag känner mig själv vakna och det jag ser är ljus…

Livet

Skrivandet, Julen och kristendomens kleptomani.

Det var längesedan jag bloggade nu, jag skulle vilja säga att det beror på mitt stressiga liv och den brist av tid som följer av detta. Jag skulle vilja säga att jag haft dåligt samvete för att jag inte plitat ner något på min sida på länge och jag skulle vilja säga att jag saknat det. Tyvärr så stämmer inget av dessa saker, jag bryr mig egentligen inte ett skit över att jag inte skrivit här på ett bra tag. Jag har förvisso ett relativt stressigt jobb och ingen ork att sätta mig ner och skriva saker på bloggen på fritiden, det är väl det enda av det ovanstående som faktiskt stämmer. Men den mest primära orsak till att jag inte skrivit på länge är att jag inte haft någon inspiration i kroppen. Jag är en extremt inspirationsdriven människa, jag kan inte bara sätta mig ner och skriva saker på beställning. Inte ens det kortaste, enklaste, inlägg man kan tänka sig blir något av värde om jag gör det ”på beställning”. Så jag håller mig ifrån, ibland för länge, att skriva.

Nu börjar juletiden närma sig igen, lika stressfyllda människor som alltid springer omkring och trängs på stan. Jag mår illa när jag ser det, jag blir irriterad på människors dumhet och jag skulle helst av allt vilja plocka upp folk på stan för att bara ge dom en käftsmäll och skrika ”MEN SKÄRP DIG FÖR FAN!”. Det är hemskt att se att vi människor fastnar i en sådan masshysteri runt denna tid varje år bara för att det för ~2015 år sedan föddes en människa som senare kom att bli känd som Jesus. ”2015?” skriker ni, ”2009 är det väl!”. Nej säger jag, enligt fina små teorier så föddes jesus ungefär år 7 före kristus, han föddes alltså före sig själv. Är inte det gudalikt så säg.
Fast i år är själva julfirandet faktiskt inte så hemskt som det har känts tidigare år, jag ser faktiskt fram emot julafton för en gångs skull. Jag ser fram emot familjemiddagen och jag ser fram emot en relativt trevlig tid med mycket stearinljus och glögg på kvällen.
Julfirandet har antagligen sina rötter i vintersolståndet, åtminstone i norra delar av världen. Som vanligt med kristendomen är den duktig på att implementera andra kulturers/religioners högtider i sig själv och få det att verka som deras egna högtider. Ta t.ex. allhelgona, som snoddes från kelterna av de kristna. På samma vis kan jag tänka mig att kristendomen assimilerade det hedniska vintersolståndsfirandet. I vissa länder har t.o.m. kristendomen snott midsommarfirandet, där de firar Johannes Döpares dag istället (S:t John). Visst får det en att verkligen tycka om kristendomen när man vet att dom är så snabba på att sno åt sig andras högtider och göra dom till sina egna?

Livet

Koncentrerad glädje.

Så kommer då den tiden på året när en av mina stora passioner får gå igång igen. En av mina alla förälskelser som får mitt hjärta att göra små glädjeskutt och som är en av mina fixpunkter varje år.  Nu börjar en tid som kommer sträcka sig fram till någon gång i januari och eventuellt längre. Känslan slog mig som den första snön igår, när jag bevittnade just den första snön (för mig) för i år… Jag pratar inte om vintern, vilket jag inte har mycket för. Eller julen som med all sin stress, överdrivenhet och ultrakonsumtion faktiskt inte tilltalar mig mer än för julaftons familjemiddag. Jag pratar om en annan klassiker som hör både julen och vintern till. Jag pratar om glögg.

Förra året tror jag att jag konsumerade 10 olika sorters glögg, där årspremiären var med Blossas årgångsglögg för 2008. Som alla andra av Blossas årgångsglöggar så lämnade den mig inte oberörd, jag köpte genast ett par flaskor extra och njöt länge och väl av dom, i små små doser per gång. Liksom jag hade gjort året där innan, och året innan det och… Jag sörjer en stund dagen när sista koppen glögg dricks, förhandsbestämt som det är. ”Detta är den sista för denna gång, mer får jag dricka i höst”. På samma vis gläds jag när säsongen för glögginmundigande börjar närma sig igen, mitt hjärta skiner upp vid tanken av att återigen få värma en kopp glögg och sätta mig ner och njuta av att jag är inomhus och inte i kylan utanför.

Årets premiär är nu, alldeles precis nu. Jag sitter här med en kopp av årets Blossa-årgångsglögg, d.v.s. Blossa 09 med smak av Clementin. Jag är glad, jag tar en liten mun glögg och jag njuter av smaken. Jag tar en till och känner mig glad. Koppen som en gång var full är nu tom, jag däremot är full av njutning och glädjekänslor. Vintern närmar sig och det rör mig inte, bara min glögg är där med mig är jag glad.

Livet

Hösten kommer med stormsteg

Här kommer då första inlägget efter semesteruppehållet, ganska inspirationslöst och väldigt snabbt ihopslängt. Mer kommer komma under hösten, det kan jag lova.

Jag sitter nu ensam i min lägenhet tillsammans med min söndagsångest, min vattenpipa och min kära, tvärdöva, katt. Sambon är borta, hon åkte till london för att hälsa på sin syster. Jag känner den kalla kvällsluften krypa in genom den öppna balkongdörren. Jag känner igen kylan och jag känner igen lukten av luften. Det är hösten som analkas. Marken har blivit kallare, sommarväxterna vittrar ner och dör, blomstern har avslutats och dikena överfylls av höstens blommor, renfanorna. Dessa modiga växter som står emot både kyla, korta dagar och näringsfattig jord efter sommarens blomsterprakt. På min balkong börjar tomaterna mogna, jordgubbarna skjuta sina sista skott och de ringblommor, lupiner, violer och allt annat som växt i mina balkonglådor börjat fälla sina blommor, sloka ihop på samma vis som hösttrötta människor gör och mörkret har fallit. Nu närmar sig min absoluta favoritårstid. Mörkret och kylan bäddar för perfekta myskvällar med en varm kopp choklad, te eller kaffe. Semestern är slut för de allra flesta och arbetet har påbörjats, samhället återställs till sin normala gång. Slut är det med restauranger och butiker som håller semesterstängt. Caféer vid badplatser stänger igen och ägarna återgår till vad de nu gör under årets resterande 8-9 månader. Lyktor tänds efter vägar, stigar och motionsslingor, vädret blir lite hårdare och allt är bara underbart. 

Framtiden håller en fram en hel del saker åt mig och väntar på att jag skall komma och plocka. Där om två veckor har jag min andra uppkörning som förhoppningsvis också blir min sista. Jag skall ta körkort innan höstlovet, det har jag lovat både mig själv och min lillebror. För där under höstlovet skall jag och min lillebror ta oss till tyskland, ta vår årliga road trip som i år tyvärr blivit försenad gång på gång. Ännu närmare i tiden så skall jag imorgon hålla min första lektion med eleverna, IT-samordning tillsammans med en av våra treor. Jag har inte hållt i denna kurs tidigare och det ska bli ett äventyr i sig att hålla i den tillsammans med min nya kollega Martin.
Innan dess skall jag göra klart mina bekymmer på balkongen, stänga dörren som släpper in den kalla luften och ta med mig ett glas kallt vatten, en frukt och en bok och sätta mig i ett badkar fullt med varmt vatten. Det skönaste jag vet, och den enda tidpunkten på dygnet jag känner mig helt tillfreds med mig själv. Sedan är det sömn som gäller, en sömn jag redan nu känner kommer bli månadens bästa.

Lev väl kära värld, ta det lugnt i höst och njut av varje sekund.

Livet

Att var trolös.

Jag är inte speciellt religiös av mig vilket antagligen har märkts på tidigare inlägg här på bloggen. Jag ogillar hjärntvättade människor som med alla medel försöker sprida sin tro. Vara sig den tron nu är den kristna tron, judendom, islam eller buddism så ställer jag mig frågande till själva propagerandet för något som i stort inte känns som något annat än glorifierade sagor.
Ta t.ex. katolicismen som snarare är en hel institution här i världen, de har sitt eget lilla land (vatikanstaten), sin egen superledare (påven) och sina egna regler att följa. Precis på samma vis är fundamentala islamister och judar till vis del toppstyrda, vare sig det är en Imam eller en Rabbin så håller dom fast i sina troende och ser till att de tror rätt och följer de seder som krävs. Nej, nu var jag lite överdriven, påven har betydligt mer makt över det katolska folket än vare sig en Imam eller Rabbin har över de sina. Men vad jag vill komma till är att t.ex. katolicismen inte är något annat än ett glorifierat djävla försök till maktutövande på sämre vetande…

Jag säger inte att jag definitivt inte tror att det kan finnas någon "skapare" som planterat oss på jorden. Men jag vägrar då tro på att det är någon övernaturligt väsen som skulle vara så skilt från vår värld att han dels skulle vara allsmäktig och dels även evig. Vad gör då denna världen annorlunda än valfritt datorspel där vi, människorna, är herrar över datorspelens karaktärer? Vi har fri vilja svarar några, nej…Hur vet ni det? Kanske alla våra handlingar bara är klick på en gigantisk musknapp någonstans på andra sidan?

Nej, jag tror då definitivt inte på någon allenarådande "gud" som kan göra vad han behagar. Då ser jag det som mer troligt att världen skapades av ett par ungdomsutomjordingar som på en fyllefest råkade skvälpa ner lite dumma saker på jorden… Eller varför inte The Flying Spaghetti Monster (http://www.venganza.org/) när vi ändå pratar bisarra idéer?

Nej, nu har humanisterna kört igång årets bästa kampanj…Den heter Gud finns nog inte och finns att beskåda lite överallt. Här på webben närmare bestämt på http://www.gudfinnsnoginte.se.

Jag känner att vi bör ta bort "Kristendomen" som huvudreligion i Sverige och eventuellt kanske sträcka oss så långt att säga att vårt samhälle är baserat på kristen moral. Även om det också låter lite fel…

Fram för agnosticism och ateism (där jag hör till den förra).