Nu ska vi ut på framtidsjakt.

Här sitter jag då igen, som så många höstar förr och känner att framtiden ligger för mig, att den finns där framme någonstans och bara väntar på att bli upptäckt
. Den bara väntar, gömmer sig och smyger iväg lite längre bort för varje steg jag tar.
Framtiden är som ett litet skyggt djur som gärna håller sig borta, en liten bit ifrån, precis där i ögonvrån men borta samma sekund som man vänder sig om.

Som en duktig, nej, förträfflig jägare har jag nu fått korn på spåret det lämnar, det leder någonstans långt bort. Det leder bort, bort mot en mörk dunge av farliga träd, djupa gropar och smala stigar utan belysning. Där någonstans bortom denna dunge gömmer sig framtiden och där någonstans gömmer sig mitt framtida själv.

Jag har förhoppning att finna en ljus, öppen och allmänt förträfflig glänta där på andra sidan, som ett avvik från det trista – ökenlika – som jag färdats igenom de senaste dryga 1650 dagarna av min framtidsjakt.
Grovt räknat är det nu det antalet dagar som passerat sedan jag för första gången satt mig ned och sa orden som kommer så naturligt för mig numer, utförde arbetet jag dagligen utfört och började slita sönder min hjärna för att verka så trevlig och tålmodig som möjlig, dag ut och dag in.
Arbetet som så många människor först och främst associerar med tristess, repetition och hjärndöd aktivitet. Dessa dagar kommer snart äntligen till ände, jag får fly, jag får sticka vidare på äventyr.

Ni har säkert räknat ut vid detta laget att den mörka dungen är en omskrivelse av den första tiden på ett nytt jobb, den första osäkra tiden då inget är vana, inget är mitt och inget är vardag. Dagar då allt är nytt, obekvämt och då varje dag är helt ny utan märkbart repetitivt mönster. Jag hoppas att jag tar mig igenom dessa dagar oskadd, tar mig igenom skogen och ut på min fantiserade öppning på andra sidan.

Jag hoppas att min glänta, alltså mitt arbete, min nya vardag och mina nya vanor är bra sådanna som ger mig lycka i många år framöver. Som inte efter bara någon vecka känns gammalt och förlegat, trist och överspelat, repetitivt och hjärndött . Nej, jag hoppas på stimulans, äntligen denna stimulans jag varit utan. Utnyttja den hjärnkapacitet jag har, utnyttja den till något annat än att leda hjärndöda människor på rätt väg i sin egen personliga lilla skog. Där har de många gånger gått vilse och behövt lite hjälp, en liten puff åt rätt håll, eller i vissa fall en slägga i huvudet och bortforsling som en gammal grottman med sin kvinna. Dessa människor måste nu finna någon annan som kan leda dem rätt, som kan peka dem åt rätt håll och hålla ett hårt tag i släggan vid nödfall. Jag har avsagt mig ansvaret för dom, så nu får mina efterföljare, mina nuvarande kolleger, ta över ansvaret för de mina.

Jag ska skaffa bättre saker att göra. Med mig på mitt äventyr har jag min älskade sambo Netten, min starka (nåja) och stolta katt Vitis och en förhoppning om framtida lycka och i förlängningen en underbar glänta att kalla min egen.

Vad kan gå fel?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *