Inspirationsdesperation…

Lustiga saker detta, skriva, det kräver någon slags rytm, någon sorts inspiration.
I ren desperation skriver man ner något oinspirerat, man redigerar, skriver och redigerar igen och fortsätter så.

Tillslut sitter man där med tiotusen olika versioner av samma text, allt lika tafatt och värdelöst.
Texter ska flyta ur ens fingrar som vatten ur kranen, men allt för ofta så är det mer att likna med ketchup ur en ketchupflaska. Stötvis kommer det stora sprut, allt för mycket för att hantera och bearbeta, allt för mycket för att få till någon sorts vettig, sammanhängande, sträng av flödande text…Eller var det ketchup?

Jag är född krönikör sa en gång en lärare till mig efter en inlämnad arbetsuppgift. Mitt sätt att skriva passar inte officiella PM eller formella brev. Nej, de passar sig en krönikör som skriver häftiga betraktelser om livet i övrigt.
Jag mår bra när jag skriver, utlopp för slumrande känslor, glömda idéer och dolda frustrationer.

Nej, inspirationen kommer inte idag, det märker jag redan nu, denna text blir helt enkelt inte bra. Jag redigerar, omformulerar och,nu , resignerar..
Jag återgår till mitt jobb, till min skärm och till resten av mitt liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *