Några år senare, några idéer efteråt…

Jag loggade precis, för första gången på mer än ett år in på mitt konto på Lunarstorm (haha, hoho…).
Jag kände mig nostalgisk och läste igenom lite gamla dagboksinlägg där, det senaste från någon gång i slutet av 2006.
Jag arbetade mig sakta me säkert tillbaka till ett inlägg från våren 2006, närmare bestämt 16 april.

Jag läser där att jag sitter och lyssnar på Bad Religions Whisper in Time, jag slår upp mitt iTunes, söker efter den och nog fan är det en av världens bästa låtar. Även om det kanske är den nostalgiska aspekten i texten som får mig att klicka till, som får mig att känna mig som den 17-18 åriga förvirrade kille jag var när jag hörde den första gången. På skivan The New America från år 2000.

Såhär en natt som denna, i en tid som denna med ett liv som detta så är det egentligen inte mycket jag är missnöjd över såhär i efterhand. Såhär med facit i handen är det ytterst få saker jag vill ändra på, förutom kanske mitt arbetsval.
Jag har en sambo/flickvän som jag håller mer kär än någon annan människa jag träffat, jag har en trevlig bostad och jag har precis köpt ett nytt sovrum (som i sig blev otroligt bra), så ja, livet är bra, förutom då arbetsvalet…
Eller egentligen inte arbetsvalet i sig, utan snarare tiden jag tillbringat där. Jag minns när jag började på Solvus i Järvsö hur jag tyckte att de som varit där i 3-4 år hade varit där länge. Nu har jag sedan lång tid tillbaka brutit 3 års gränsen, och i höst bryter jag även 4.5 års gränsen och sen är det inte långt kvar till 5 år den 20 april 2009.

Jag gillar egentligen jobbet, jag trivs med mina arbetsuppgifter, jag trivs med mina arbetskamrater och jag trivs med mina chefer. Men jag har gjort det för länge, jag har gjort det jag kan göra, jag har stannat i min utveckling och känner ingen väg vidare, ingen väg framåt, uppåt. Jag är stillastående utvecklingsmässigt och suget efter att lära mig nya saker har även det avtagit, stannat av och näst intill upphört.
Mitt datorintresse är, relativt mot för 5 år sedan, noll och intet, försvunnet i luften och jag längtar inte längre till ny hårdvara. Jag är klar, jag är slut, jag har gjort det jag kan, det jag kom för att göra, jag är urgröpt och tom. Ett gapande sår av föredetta teknikintresse sitter kvar som en påminnelse och ibland värker det till, som för att påminna mig om var jag kom ifrån.

Må det nu vara min arbetsgivare som bidragit till detta uttömmande av intressen, men jag har fått några nya under tiden. Jag odlar mina växter, jag tar hand om mina passionsfrukter, mitt kumquat-träd, min tobaksplanta och mina hoyor. Men datorintresset slumrar där djupt inuti, teknikgalningen i mig lever fortfarande kvar.
Det får sitt utlopp i mindre planerade inköp av teknikmateriell, nu senast ett bluetooth-headset och en DVB-T mottagare för USB-inkoppling. 

Kanske är det mina Macar som ätit upp datorintresset, det finns inte längre någon möjlighet att bygga om, köpa nytt och uppgradera mina datorer. På sin höjd köper jag ett nytt USB-minne, lite mer RAM eller en ny mus. Men borta är dagarna då jag köpte nya grafikkort, ett moderkort, senaste minnestekniken eller en ny DVD-brännare.

Jag vet inte om det syns utåt, men någon borde märkt av det, att jag inte har samma intresse av att lära mig nya saker om datorer. Mina kvällar har bytts ut från att sitta uppe för att programmera, läsa teknikmanualer och tråna efter ny hårdvara till att kolla på TV-serier och film. Jag undviker gärna att prata datorer med mina vänner och min familj, gör någon det ändå så säger jag "Mmm" på några lämpligt valda ställen och kopplar in supportörat, d.v.s. in i ena och ut ur det andra utan att egentligen ta notis om vad det egentligen är vi pratar om…

Nej, livet som Mac-användare är tråkigare än livet som PC-användare var, iallafall när det kommer till ren nyfikenhet och upptäckarglädje. Eller är detta bara något jag inbillar mig själv, hade kanske intresseförlusten kommit vare sig jag var PC-användare eller Mac-användare?
Utöver det så var jag aldrig säker på att jag faktiskt ville jobba inom något IT-relaterat, och den lusten har inte blivit större de senaste åren, den lusten är förstörd, kanske för alltid…

Nej, dags nu att sova och sörja ett, i stort, förlorat intresse, en förlorad passion och bara hoppas att det någon gång, om ett tag, väcks till liv igen och att det inte är permanent förlorat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *