Livet som bloggare.

Ibland får jag konstiga idéer, ibland fantastiska och ibland mindre fantastiska.
Denna idé är helt fantastisk, eller helt galen… Det beror lite på vilken sida man står på.

För några dagar sedan, närmare bestämt 8, så började min sambos favoritbloggare här på jobbet.
Såklart klarar inte mitt psyke av att min sambo har någon annan favorit än mig, oavsett ämne.
Jag har därför nu, i ett desperat försök att bli hennes favoritbloggare istället för honom, bestämt mig för att börja blogga om honom. Vad kan slå en blogg om hennes favoritbloggare? Min uträkning och förhoppning är: INGENTING!

Jag kommer alltså, genom att blogga om hennes favoritbloggare, gå förbi och om honom i hennes lista över favoritbloggar. Jag kommer vinna, jag kommer vara hennes ohotade favorit i bloggosfären!

Låt mig då presentera, nej… Låt mig då stolt presentera;  Livet som bloggare.
I denna serie av bloggar så kommer jag att lite lätt plagiera "riktig kille"-bloggen, med skillnaden att jag faktiskt följer en "riktig kille" och inte bara en påhittad person.
I mitt fall är det förstås ganska ofarligt för den förföljda, jag kommer ju inte att dränka sambons bloggare i mitt badkar om 3 månader, åtminstone planerar jag inte att göra det; Just nu.

Jag måste dock vara ytterst noga med PUL, därför har jag bestämt mig för att inte visa foton eller information som kan röja denna persons identitet. Det jag kan säga är att denna person har en blogg (såklart), kör en liten ful blå bil (byt bil för i helvete!) och jobbar sedan alldeles nyligen på ett callcenter i Hälsingland.

Jag smög därför iväg, helt omärkbart (in my dreams) med en mobilkamera i högsta hugg.
Där, mitt ibland en hög med andra människor så drar jag av ett foto, rakt mot denne bloggare och springer iväg.
Stackars tjejer jag stod med, de måste ha trott jag var gay och tog stalkerfoton…
Tänk om dom bara visste sanningen, då skulle jag få en polisanmälan på mig illare än kvickt…

Jag skröt om min prestation för min lite halvgamla vän och kollega och visade honom fotot. Resultatet var förödande, min kollega kände personen och utbrast "Men, är det xxxxxxx?", min plan var röjd… Så jag mutade kollegan med en musmatta, han blev glad.

Nu vidare, för att kolla vad Bloggaren åt till lunch idag…

Ps.
Om bloggaren i inlägget ovan skulle hitta detta på något vis så vill jag bara säga att jag varken är farlig eller speciellt stark. Så du behöver inte oroa dig, jag tänker inte göra illa dig, så du behöver inte gömma dig bakom en gran, under en sten eller kansta kottar på mig. Jag är lika fredlig som den fredligaste fredsmäklare.
Ds.

Edit:
Fotot är borttaget, mm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *